Idag är det midsommarafton. Regnet strilar. Men vem bryr sig.
Sommarnatten är ljus och lång. Grönskan är extra frodig efter senaste tidens regnande. Äntligen blommar pionerna, de tidigaste rosorna och ängens alla blommor.
Njut av sommaren i midsommar!
Igår ombord på Djurgårdsfärjan såg jag och mina vänner en mycket vacker båt, lång och smäcker med tre master. Vi tänkte att den besökte Stockholm inför Volvo Ocean Race (här, här).
Vad vi inte visste var att båten heter ”Explorer of Sweden”. Med den båten skall Ola Skinnarmo med åtta mans besättning göra en expedition längs Nordostpassagen. Man skall följa samma rutt som Nordenskiöld gjorde med skeppet Vega 1878-79.
Ola Skinnarmo har gjort sig känt som äventyrare. Han har tidigare gjort flera expeditioner bl.a. till nord- och sydpolen. Den här expeditionen är dock annorlunda. Han startade projektet med syfte att sätta ljus på klimatförändringarna, som märks så tydligt i den här delen av världen. Målet med resan är dessutom att uppmärksamma Nordenskiölds första resa genom Nordostpassagen för 130 år sedan.
Expeditionen genomförs i samarbete med Världsnaturfonden, som kommer att finnas med ombord. Bland annat ska man studera hur glaciärerna har förändrats, samt livsbetingelserna för människor och djur i de arktiska områdena.
Resan börjar 15 juni i Stockholm och går runt Sveriges kust. Den 22 juni lämnar man Göteborg, vilket är samma dag som Nordenskiöld lämnade Karlskrona. Man fortsätter längs Norges kust till Tromsö och Svalbard. På Svalbard kommer man att besöka forskare som studerar konsekvenserna av den globala uppvärmningen.
Färden går vidare till Murmansk i Ryssland. Där börjar Nordostpassagen – vägen mellan Atlanten och Stilla havet. Den går från Murmansk längs Rysslands ishavskust genom Berings Sund till Provedynja. Längs vägen passerar man bl.a. Kap Tjeluskin, den ”gamla världens” nordligaste punkt samt Tjukotka, ett område där WWF jobbar tillsammans med isbjörnspatrullen. Någon gång i september avslutas expeditionen i Provedynja.
Man kan själv följa hela expeditionen genom att se bilder och kartor samt läsa bloggen på Ola Skinnarmos hemsida skinnarmo.com.
Ola Skinnarmo och “Explorer of Sweden”:
Adolf Erik Nordenskiöld och “Vega”:
Den 5 juni fyller Lennart Hellsing 90 år, nonsensordens och rimmens mästare. I mer än 60 år har han gett oss sina verser och ramsor fyllda av ordglädje och halsbrytande rim. Det lär ha blivit mer än 100 böcker genom åren.
Jag har just sett den fina filmen om honom som i kväll på hans födelsedag visades på TV2. Den som missade filmen kan se reprisen på söndag (7/6). I programmet sjöng han en visa som jag minns som barn och inte har hört på många år. Första versen går:
”Det var så roligt jag måste skratta
de kom en trekantig gubbe in.
Han hade träskor och näverjacka
och hatten kantad med korvaskinn.
Han satte sig på en pall i köket
och drog ur fickan sitt munspel upp
han börja spela så allting dansa
till skrim och skrammel och tjong och hopp.”
Lennart Hellsing föddes 1919 i Västanfors i Bergslagen. Han utbildade sig till ingenjör och journalist, men var hela tiden inriktad på att bli författare. På 1940-talet började han samla in rim och ramsor från skolgårdar och från Kungliga Biblioteket i Stockholm. Han skrev poesi och texter för barn. Debuten kom 1945 med ”Katten blåser i silverhorn”. Han är gift med skådespelerskan Yvonne Lombard och de har 5 barn. Dottern Susanna är även hon författare.
Lennart Hellsings dikter är skrivna på rim. Han experimenterar med språket, leker med det och får läsaren, ung som gammal, att njuta av ordens magi och ljudklang. Dikterna är glada, fulla av oväntade upptåg och ordvändningar. De knyter an till gamla folkramsor, till nonsensvers och till engelska ”nursery rhymes” (hans mormor var engelska).
Lennart Hellsing anser att dikt skall aktivera själva livskänslan. Han vill förmedla glädje och uppror till barnen och få dem att inse att livet är fantastiskt, fullt av rytmer, färger, dofter – och äventyr. Många av hans dikter är tonsatta.
För mig har han alltid varit författaren som skriver skojiga visor om t.ex. grönsaker som:
”Här dansar herr Gurka
både vals och mazurka…”
Och inte minst visorna om Krakel Spektakel och Kusin Vitamin:
”Krakel Spektakel
Kusin Vitamin
hängde och slängde
i en gardin:
För hej och hå
i gardinen den blå!
Krakel Spektakel
vad tänker du på?”
Som vuxen när jag har läst för mina barn har jag insett att Lennart Hellsings visor har flera bottnar. Under den glada livsbejakande ytan ligger ofta ett djupt allvar. Hans dikter tar ofta upp existentiella frågor. ”Boken om Bagare Bengtsson” ansågs vara mycket kontroversiell när den kom 1966. Det ansågs att man inte skall skoja med döden. Tiden hade kommit ikapp boken på 1980-talet när jag läste den för mina egna barn, som ville höra den gång på gång och se på Poul Ströyers illustrationer. Några rader ur boken:
”…Bagar Bengtsson här i stan
han har bakat en krokan
och där bodde han med Bullertina Bergis …..
Nu är Bagar Bengtsson död
han har bränt sig på ett bröd
och här ligger han begraven i en limpa …..
Bullertina grät en tår
Och hon lade vid hans bår
en kaspaderkrans med beska bittermandlar….”
Lennart Hellsing har velat skapa allkonstverk. Han har därför samarbetat med en rad framstående konstnärer och musiker. Han har sökt sig fram för att hitta rätt konstnärliga uttryck som kan nå fram till barn och stimulera dem. Han gjorde t.ex. ABC-boken 1961 för att göra det roligare för barn att lära sig läsa.
Konstnärer, som t.ex. Fibben Hald, Stig Lindberg, Poul Ströyer, Sven X:et Erikson och Peter Dahl, har illustrerat hans böcker. Musiker som t.ex. Georg Riedel, Knut Brodin, Hans-Åke Gäfvert och Gunnar Edander har satt tonerna till hans visor. Det finns bilderböcker, visböcker och skivor.
Lennart Hellsing har sagt att ”all pedagogisk konst är dålig konst, men all god konst är pedagogisk”. Han har genom åren inte bara skrivit barnböcker utan också deltagit i den allmänkulturella debatten om barnlitteratur bl.a. i samlingen ”Tankar om barnlitteraturen” (1963). Han var en av initiativtagarna till Svenska Barnboksinstitutet (SBI) som bildades 1967.
I samband med Lennart Hellsings 90-årsdag kommer man också att för första gången dela ut nyinstiftade ”Svenska Barnboksinstitutets Lennart Hellsing-pris”. Enligt Lennart Hellsings direktiv skall det gå till en författare vars verk publicerats föregående år:
”Till den som vet
att utan poesi
är språket utan liv
och livet utan blomma.”
Årets pristagare är Erik Magntorn för hans bilderbok ”Visst finns det drakar”.
Lennart Hellsing har tilldelats flera priser bl.a. Nils Holgersson-plaketten (1951), Astrid Lindgren-priset (1970), Litteraturfrämjandets stora pris (1974) och De Nios stora pris (1987). Han blev hedersdoktor vid Stockholms Universitet 1989 och fick kungliga medaljen Literis et Artbus 1999.
På Kulturhuset i Stockholm har just öppnats en utställning ”Allemansland”. Där kan man se alla hans figurer, hans visor strömmar ur högtalarna och på väggarna kan man läsa hans verser och rim. Utställningen pågår till 22 november. Därefter skall den turnera runt på biblioteken i landet och eventuellt också visas på Åland.
Idag öppnar också en utställning om Lennart Hellsing på Junibacken i Stockholm, den håller på till 28 juni.
På TV2 har i kväll som sagts visats ett program om Lennart Hellsing i K-special. Det går i repris på söndag 7/6. Se det gärna då.
Lennart Hellsing är fortfarande fullt verksam. Lagom till hans 90-årsdag kommer hans senaste bok ”Lillebror och natten” ut. Han säger själv att han ännu inte skrivit sin bästa bok…
Mer att läsa om Lennart Hellsing finns bl.a. på hans hemsida (hellsingland.se), där man även kan höra honom framföra sina verk. Hyllningsartiklar finns bl.a. att läsa här, här, här och här.
Kom igen!
Nu är det bara 10 dagar kvar innan anmälan till FAOS Survivor-projekt skall vara inne (senast 30/4 2009). Om det är svårt att hinna få klart själva bidraget till dess så hör av er nu, så går det att få lite uppskov.
Det kommer att bli en bok och en konstutställning.
Jag jobbar för fullt på mitt bidrag.
Det är bara att skicka in ett konstverk plus en text. Det kan vara en berättelse eller en dikt.
Det skall handla om Surviving, om överlevnad, om livsglädje i stort.
Eftersom FAOS i detta projekt samarbetar med BRO Bröstcancerföreningarnas Riksorganisation – Rosa bandet är det bra om det handlar om bröstcancer, men det är inget krav. Det viktiga är tonvikten på överlevnad, på livsglädje.
Bidragen skall e-mailas till FAOS senast den 30/4.
Gå gärna in på FAOS hemsida (www.faos.se) och läs mer.
“Survivor” av Heidemarie Z Carnelid
Himlen har klarnat upp och solen tittar fram.
Vindarna är ljumma. Det luktar vår.
Önskar alla en riktigt
GLAD PÅSK!
Är på språng. Hinner egentligen inte. Men, nyfikenheten är för stor.
Jag måste se vad DN har hittat på i år som 1:a aprilskämt.
Bläddrar snabbt. Är det kanske det här …… eller kanske det här.
Ibland är verkligheten så absurd att det är svårt att skilja mellan verkliga nyheter och påhittade.
Bestämmer mig till sist. Minns hur jag gick på 1:a aprilskämtet i DN för 2 år sedan, när jag läste om nya EU-regler som skulle förbjuda svenskarna att ta ut semester på sommaren. Hur upprörd jag varit innan jag fått i mig morgonkaffet som fått mig att tänka till. I år skall jag ta det lugnt och försiktigt.
Den här rubriken ”SL:s nya gräddfil ger sittplats och förtur”, väcker liknande känslor. Dags alltså att ta ett djupt andetag och en stor klunk kaffe. Enligt artikeln skulle man kunna köpa ett vip-kort hos SL, som inte bara skulle ge tillgång till garanterad sittplats i snygga tunnelbane- och pendeltågsvagnar med fika och tågvärdar utan man skulle också – och där kunde jag känna hur blodtrycket rasade i höjden – få förtur på bussarna. Övriga resenärer som ungdomar och pensionärer skulle alltså få åka med i mån av plats. Man kan i tidningen gå in och rösta vad man tycker om förslaget.
Förslaget hamnar mitt i alla aktuella diskussioner om stora löneökningar och om jättelika bonusar för samhällets ledarskikt. I samma tidning kan man läsa att styrelsen för Apoteksbolaget fått löneökningar på mer än 30%. Inom flera sektorer i samhället så kan man idag köpa sig fördelar, köpa sig förbi köerna. Helt orimligt är alltså inte förslaget, men ändå lite väl magstarkt.
Jag bestämmer mig slutligen. Osäkerheten ligger kvar inom mig. Är det verkligen ett 1:a aprilskämt eller har jag åkt på en blåsning?
Ett upprop från Världsnaturfonden WWF om vikten av att delta i kampanjen Earth Hour.
”Lördagen den 28 mars 2009 klockan 20.30 släcker miljontals människor över hela världen ljuset i en manifestation för klimatet. Genom en enkel handling – att släcka ljuset under 1 timme – kan du vara med och sända en signal till världens makthavare att de vid FNs klimatmöte i Köpenhamn i december ska våga fatta de beslut som krävs för en framtid på jorden.”
Läs gärna mer på WWF:s hemsida – och släck lampor idag mellan kl 20.30 – 21.30. Tänd ett ljus i stället.
Idag är det vårdagjämning. Dagen är nu lika lång som natten.
Vintern har varit lång och mörk. Nu står solen högre, ljuset skimrar i trädkronorna.
Man kan sätta sig i lä mot en husvägg, känna solen värma, njuta.
I trädgården blommar redan snödropparna. Man kan skymta rabarbern på väg upp ur i snön.
Fåglarna har börjat sjunga, lite tvekande.
Våren är på väg.
Tillsammans med en grupp svenska konstnärer fick jag möjlighet att resa till Indien för att delta i ett TellusArt-projekt. TellusArt är en organisation som ”genom konsten vill belysa ämnen som berör och kräver mänsklighetens uppmärksamhet och engagemang för att kunna lösas”. En organisation som tror på konstens kraft och möjligheter att påverka, att kunna göra skillnad.
Det här delprojektet fokuserade på barns och ungdomars funderingar kring miljö, natur och global uppvärmning och hur de uttrycker dem i teckningar och målningar. Fantastiska verk gjorda av barn och ungdom från Sverige, Indien, Pakistan, Afghanistan, Nepal, Bangladesh och Sri Lanka hade samlats in och visades nu på prestigefyllda Indira Gandhi National Centre for Arts i New Delhi, Indien. Under resan träffade vi också och samtalade med indiska barn, ungdomar och konststuderanden medan de målade på detta tema.
Projektet bestod även i att sammanföra svenska och indiska konstnärer. Vi ställde ut tillsammans på några av Indiens finaste och mest prestigefyllda gallerier bl.a. Indira Gandhi National Centre for Arts i New Delhi och Chandigarh Museum and Art Gallery i Chandigarh. Vi umgicks, utbytte tankar och erfarenheter och målade tillsammans i inspirerande workshops. Nya vänskapsband knöts.
Så upplevde vi bit för bit olika delar, olika sidor av Indien. Vi landade först i New Delhi, huvudstaden med fler invånare än hela Sverige. Vi färdades i den myllrande täta trafiken i trängseln av bilar, bussar, trehjulingar och motorcyklar med tutande signalhorn. Genom smoggen, med stora ögon såg vi på korna och hundarna som obekymrade tog sin plats i gatubilden. Lät sinnena fyllas av alla färger på husen, de dekorerade lastbilarna och kvinnornas vackra kläder. Drack chai-te, åt den kryddstarka maten och kände dofterna. Upplevde tystnaden och stillheten i templen. Jag förundrades över den harmoni som överallt tycktes finnas mitt i värsta kaoset.
Vi färdades längs vägarna, genom städer och byar, såg förutom lastbilar och traktorer, vagnar dragna av oxar, kameler, hästar eller mulor. Vi såg vackert dekorerade elefanter. Där fanns apor, kor och bufflar, såväl bundna som fria och lösgående. Och så flockarna av hundar som tycktes leva separat från människorna, utan minsta intresse av dem.
Vi for norrut till Chandigarh, den nya staden som skapades av den franske arkitekten Le Corbusier. Den invigdes officiellt 1953 som Punjabs, och senare även Haryanas, nya huvudstad. En stad som, i kontrast till Delhi, från början byggdes upp i ett strikt rutnät av snörräta gator och delades upp i sektorer. Staden har inte tillåtits att svälla ut organiskt utan den strikta formen har bibehållits när staden växer. I staden finns en otrolig stenträdgård med fantastiska skulpturer, grottor och vattenfall. Den är byggd av återvunnet material som t.ex. betongbitar från byggarbetsplatser, uttjänta elkontakter och trasiga färgrika armband. Staden har även anlagt en vacker rosenträdgård och en stor konstgjord sjö med vackra strandpromenader.
Längs smala svindlande serpentinvägar färdades vi en bit upp i Himalaya. På 1700 meters höjd i Dharampur, Solan hade vi återigen utställning och målade i workshop. En fantastisk miljö med underbara vyer.
Under de 17 dagarna i Indien såg jag märkliga platser, besökte tempel av olika slag och fick del av Indiens rika skatter av berättelser, av sagor och myter. Jag charmades av vänligheten och den översvallande gästfriheten. Jag fick ofta frågan hur det kom sig att jag har ett indiskt förnamn. Tydligen är Anita lika vanligt i Indien som i Sverige.
Jag har varit i Indien. En fantastisk upplevelse som öppnat upp nya dörrar i mitt inre. Snön låg vit när jag kom hem. Kontrasten är stor. Kroppsligen är jag hemma igen, men mitt inre är delvis fortfarande kvar. När jag helt har landat är det dags att ta fram en duk, fatta penseln och lägga upp färg. Det skall bli spännande se vad som nu kommer fram på duken.
I vinterkylan, sänder med värme en ros på Alla Hjärtans Dag.
Bilden tog jag i somras i Ragnas och Karl-Gustavs fantastiska rosenträdgård i Näsby på södra Öland.
