Idag är det den sista Luciadagen under årtusendets första decennium.
Lisa Larssons grupp kallas för adventsbarnen, men för mig har den alltid varit ett luciatåg.
Ljusen har jag tänt på julafton och sedan igen på Tjugondagknut när julen skall städas ut.
Nu är årets Allhelgonahelg över. Lördagen var mild och stilla. Inget regn eller blåst som hindrade oss från att tända ljus på kyrkogården. Överallt brann ljusen – på gravarna och i minneslunden.
På fredagen dök några barn upp. De ringde på dörren utklädda på Halloweenvis. De ville ha godis precis som påskkäringarna på våren. I år var jag beredd, hade en skål redo.
Halloween tycks ha kommit för att stanna. I år sammanfaller den dessutom med Allhelgonadagen. Kanske håller traditionerna på att smälta samman. De har trots allt samma ursprung. Alla Helgons Dag är dagen när man firar de mindre betydande helgonen, de som saknar en egen dag, medan Halloween är kort för All Hallows Eve, som betyder alla helgons afton. Halloween är keltiskt, kommer från Irland.
Själv avstår från jag pumporna. Jag fortsätter att tända ljus och att äta en måltid tillsammans med mina nära och kära.
Vi har vant oss vid att det då och då kommer rapporter om att vilda djur valt att besöka storstaden, vissa av dem bosätter sig också här.
Vad som är mindre vanligt är att de väljer att åka sightseeing med buss runt stan. Men varför inte…
Ann-Margret Ramberg mailade mig att hon har rest tillsammans med ett av dessa vilda djur, ett djur av det mindre formatet. Hon skriver: ”En dag när jag satt i 43:ans buss på Regeringsgatan gick en bärfis på fönstret i bussen bredvid mig. Eftersom jag hade kameran med mig, så kan jag nu skicka bilderna så du får se dem.”
Det var visserligen bara 43:an och inte en riktig sightseeingbuss, men ändå…
Hennes bilder är tagna den 3 september.
En liten skalbagge sitter på rutan utanför mitt sovrumsfönster. Det är på andra våningen.
Det här är den sorts skalbagge som jag kan hitta i hallonlandet.
Undrar vad den har här uppe att göra, varför den flög hit.
Hallonsäsongen är för länge sedan över.
Skalbaggen sitter här uppe och spanar över sitt territorium. Den sitter kvar länge, gungar i takt med höstens vindilar innan den flyger vidare.
På en undanskymd plats i taket i mitt garage har getingar byggt sitt bo. När garageporten är uppfälld syns det inte alls. Jag upptäckte boet av en ren händelse. Boet är stort. Getingarna har varit flitiga i sommar.
Jag brukar inte ha getingar boende hos mig, men för några år sedan byggde de ett liknande bo som det i år. De tycks ha samma ”getingbo-arkitekt”. När jag tog ner boet den vintern så mätte jag det. Boet var 26cm i diameter. Årets bo ser ut att bli i samma storlek.
Boet har en form som en halv fotboll och sitter fast mot taket. Det är mycket vackert mönstrat. Ytan är fylld av spiraler.
Liksom förra gången är årets getingar mycket fredliga. De är alldeles tysta och stilla när jag går in i garaget. De låter mig stöka omkring därinne. De kommer inte in i mitt hus och när jag sitter ute och äter, rör de inte min mat.
Vi tycks ha en tyst överenskommelse getingarna och jag. Jag stör inte dem och de stör inte mig. Vi lever i fredlig samexistens.
En vän berättade att hon läst att getingar känner igen olika människor på lukten. De vet vem som bor i huset där de väljer att bygga sitt bo, vem som har rätt att vara där.
Jag kommer att ta ner getingboet, men jag väntar till vintern, väntar tills det är tomt – inte förr.
Naturen är förunderlig.
Idag är det söndag, vi är redan i mitten av augusti.
Ur radions P1 strömmar årets sista ”Sommar”-program.
Nästa vecka börjar skolorna, ett nytt läsår.
Dags att andas in sommarluften,
att lagra sköna sommarminnen.
Minnen som värmer under den stundande vintern.
Högklassig samtida konst med måleri, skulptur, foto, glaskonst – kan man hitta det på en vanlig sommarutställning, och dessutom i ett järnverksmuseum? I Avesta gör man det.
Det kom en lockande inbjudan från Avesta, från min vän konstnären Lena Berggren med familj. Det var en inbjudan till Verket, till det gamla järnverket i Avesta som efter nedläggningen återuppstod i ny form. Förutom att på ett levande sätt berätta järnverkets historia, så har man olika evenemang där med konst, opera och kulturkvällar. Man har konferenser och marknader. Vart annat år visar man konstbiennalen Avesta Art.
Jag har besökt Avesta Art både 2006 och 2008. I år är det ett mellanår så de visar en ”vanlig sommarutställning”. Jag väntade mig därför inte särskilt mycket. Men årets sommarutställning imponerar. Det är definitivt ingen mellanutställning. Den har bredd och håller mycket hög klass.
Tolv konstnärer från Ruhrområdet i Tyskland visar måleri och skulptur. De tillhör alla Hagenring, en konstförening som bildades redan 1924. Utställningen är ett led i utbytet med konstföreningen KiD (Konst i Dalarna). De visar spännande målningar och skulpturer i en rad olika tekniker och material. Verken är allt från lysande färgstarka till sobert vita där enbart strukturerna verkar. Några bilder stannade kvar lite längre inom mig.
Annelie Brusten visar en serie collage i blandteknik. Hennes bilder griper tag. Hon målar med akryl och akvarell. Hon använder en rad olika material, bland annat delar av fotografier och tidningsbilder, när hon bygger sina verk i lager på lager. I de färdiga verken är det inte alltid lätt att se vad som är målat och vad som är collage.
Verena Baltes arbetar i olika blandtekniker där hon bl.a. använder linne, papper och ben. Jag föll för hennes vita verk i papper och linne som böljade i veck och krås.
Traute Kessler visade också vita eller nästan vita verk, där hon låter strukturerna snarare än färgen berätta. Hon arbetar i papper och använder tusch och akvarell. Hennes skira verk i tunna lager på lager tycktes sväva.
Bredvid Traute Kesslers spröda vita verk har man hängt verk av Bernhard Paura. Det är massiva verk i järn och plåt, rostiga och målade i jordfärger. Massiva verk som ändå kändes märkvärdigt lätta. Hängningen framhäver spänningen mellan konstnärernas verk samtidigt som de tillsammans skapar balans.
En stark kontrast var Claudia Schmidts färgstarka energiska målningar i olja och akryl.
Gabriele Nimmermanns humoristiska skulpturer i skrotmaterial charmade.
Gordon Brown gör skulpturer i trä, här ett virrvarr som utstrålar ett märkligt lugn.
Högst upp i Verket visar man fantastiska fågelfoton av den internationellt kände naturfotografen Brutus Östling. Jag trodde att man spelade en band med fågelläten till utställningen, men det visade sig vara ett gäng måsar som satt på Verkets tak och hade konsert.
Brutus Östling visar foton från sina böcker Pingvinliv (2006, nominerad till Augustpriset) och Kaxiga Fåglar – Personligheter och relationer i fåglarnas värld (2008). Det är det hans bilder skildrar: personligheter och relationer i fåglarnas värld, inte helt skilt från människornas tycks det. I många bilder möter man fågelns blick. Man iakttar och blir samtidigt själv iakttagen.
På väg ner igen passerar jag en av Verkets fasta installationer. Det är Tomas Nordbergs verk ”Ett stycke tid”. Det visades på första Avesta Art 1995 och köptes sedan in. Färgen som eld, den stilla rörelsen. Verket upphör inte att fascinera.
En av mina absoluta favoriter bland de verk som Verket köpt in är ändå glaskonstnären Kjell Engmans installation ”Vita Frun”. I hans tolkning av Hyttans mytomspunna Vita Frun, är hon klädd i klänning, hatt och högklackade skor – allt enligt 1920-talets mode. (Masugnen var ny 1915).
Installationen är en njutning att återse. I år har föremålen kombinerats och placerats på delvis nytt sätt. Kjell Engman arbetar mycket med ljus och ljud. Han belyser sina figurer för att sedan plötsligt låta dem försvinna i mörkret och lika plötsligt låta dem dyka upp igen – ibland på ett annat ställe.
En annat fint återseende från förra årets Avesta Art var fransmannen Nicolas Cesbrons retrospektiva verk ”A Post-Industrial Jungle”. Han har i trä och metall byggt en skog med gracila skulpturer och fantasidjur. En skog där det även finns möbler och lampor. Han arbetar också med ljus och ljud. I år har han även fört in rörelse. Skogen kan väckas till liv – om man kommer på hur. Om man går in i skogen och som ett barn sätter sig i gungan och börjar gunga, då vaknar skogen och börjar röra på sig.
Nicolas Cesbron själv beskriver sitt verk som ”En exposé över postindustrialismens tragedi …. På samma sätt som ruinerna av antikens tempel täcks av frodig vegetation och fylls med mytologiskt djurliv, rymmer stålverkets rum med maskinrelikter en helgedom tillägnad industrin i gången tid.”
Eftersom Avesta fyller 90 år i år visas en fin fotoutställning med gamla gatubilder. Man har valt ut olika platser och visar bilder tagna vid olika tidpunkter. Man ser hur staden förändrats, vuxit. Man har också filmvisning.
Avestas sommarutställning i Verket varar augusti månad ut.
Det var en upplevelse att få se så bra och inspirerande samtidskonst, och att få göra det i denna fantastiska miljö.
Se den!
Är åter hemma efter en ljuvlig tid på Södra Öland.
OK. Det var inte särskilt varmt, inte mycket sol, blåste gjorde det också.
Men det spelade ingen roll. Att vistas på denna vackra ö, se svalorna och känna doften av rosor. Vara bland vänner, äta jordgubbar, måla.
Det har varit en tid att må gott, vila och hämta krafter.
Idag är det midsommarafton. Regnet strilar. Men vem bryr sig.
Sommarnatten är ljus och lång. Grönskan är extra frodig efter senaste tidens regnande. Äntligen blommar pionerna, de tidigaste rosorna och ängens alla blommor.
Njut av sommaren i midsommar!
Igår ombord på Djurgårdsfärjan såg jag och mina vänner en mycket vacker båt, lång och smäcker med tre master. Vi tänkte att den besökte Stockholm inför Volvo Ocean Race (här, här).
Vad vi inte visste var att båten heter ”Explorer of Sweden”. Med den båten skall Ola Skinnarmo med åtta mans besättning göra en expedition längs Nordostpassagen. Man skall följa samma rutt som Nordenskiöld gjorde med skeppet Vega 1878-79.
Ola Skinnarmo har gjort sig känt som äventyrare. Han har tidigare gjort flera expeditioner bl.a. till nord- och sydpolen. Den här expeditionen är dock annorlunda. Han startade projektet med syfte att sätta ljus på klimatförändringarna, som märks så tydligt i den här delen av världen. Målet med resan är dessutom att uppmärksamma Nordenskiölds första resa genom Nordostpassagen för 130 år sedan.
Expeditionen genomförs i samarbete med Världsnaturfonden, som kommer att finnas med ombord. Bland annat ska man studera hur glaciärerna har förändrats, samt livsbetingelserna för människor och djur i de arktiska områdena.
Resan börjar 15 juni i Stockholm och går runt Sveriges kust. Den 22 juni lämnar man Göteborg, vilket är samma dag som Nordenskiöld lämnade Karlskrona. Man fortsätter längs Norges kust till Tromsö och Svalbard. På Svalbard kommer man att besöka forskare som studerar konsekvenserna av den globala uppvärmningen.
Färden går vidare till Murmansk i Ryssland. Där börjar Nordostpassagen – vägen mellan Atlanten och Stilla havet. Den går från Murmansk längs Rysslands ishavskust genom Berings Sund till Provedynja. Längs vägen passerar man bl.a. Kap Tjeluskin, den ”gamla världens” nordligaste punkt samt Tjukotka, ett område där WWF jobbar tillsammans med isbjörnspatrullen. Någon gång i september avslutas expeditionen i Provedynja.
Man kan själv följa hela expeditionen genom att se bilder och kartor samt läsa bloggen på Ola Skinnarmos hemsida skinnarmo.com.
Ola Skinnarmo och ”Explorer of Sweden”:
Adolf Erik Nordenskiöld och ”Vega”:
