En tusensköna har plötsligt stuckit upp mellan två plattor på gången utanför min ytterdörr. Den blommar så fint helt obekymrad om att det bara är några dagar kvar till första advent. Kanske försöker den trösta mig för att mina vita julrosor ännu inte har kommit upp i år och alltså inte kommer att blomma under senvintern.
Kerstin Nordh har just avslutat sin fina utställning på Handelsbanken i Stockholm. För er som missat den, gå gärna in på hennes hemsida för att se några av hennes underbara bilder. Förutom hennes dansbilder så fyllda av livsenergi, så fängslas jag av hennes naturmålningar, främst de från södra Öland. Kerstin är också en fantastisk fotograf. Förhoppningsvis får vi så småningom även se hennes foton på hemsidan.
Rapporter om rondellhundarna fortsätter. Konstnären Lena Tedeblad har mailat mig en rad fina bilder. Min favorit bland dem är den kinesiska nakenhunden Ronny som finns i Onsala!
Tyvärr kommer enstaka rapporter om sönderslagna och/eller kidnappade rondellhundar. Vägverket lär dock vara oskyldigt. De har utfärdat amnesti för de rondellhundar ”som inte utgör trafikfara”. Man kan då som samhällsmedborgare fråga sig vad definitionen på trafikfara är. Innefattar begreppet trafikfara även nyfiket betraktande av rondellkonstverk? Det väcker direkt nästa fråga. Råder då jämlikhet inför lagen? Bedöms eventuell trafikfarlighet på samma sätt om rondellen pryds av ett av kommunen sanktionerat konstverk som om det pryds av en rondellhund?…
Amnestin för rondellhundar skall också, enligt vissa bedömare, ha tillkommit då Vägverket lär tro att om de slutar bry sig om rondellhundarna så försvinner de, eftersom människor då tröttnar på att göra dem. Bygger inte det resonemanget på tron att människor gör rondellhundar bara för att reta Vägverket?
Läste en liten dikt i DN av Tage Högmark: ”Oskälligt djur”. Då jag inte nått författaren, återger jag bara några rader:
….ställs i mången rondell ett särartat konstföremål……och avger ej gläfs eller vrål.
Konstvågen med rondellhundar tycks generera allt fler kulturyttringar. Var inte det också en av ursprungstankarna? Eller vad säger AVK (Akademi Vreta Kloster)?
PO Ultvedt är för mig synonym med Rörelse i Konsten. Under mitt allra första besök på Moderna Museet som nybliven tonåring (1961) visades utställningen ”Rörelse i Konsten”. Överallt rörde sig maskiner med kraft och energi. Jättelika mobiler hängde från taket. Fullständigt omtumlad gick jag runt bland konstverken. Detta kraftfulla bejakande av kreativitet gjorde mig helt yr. Där fanns fulsnygga och samtidigt humoristiska maskiner, som rörde sig i olika tempo och intensitet, sida vid sida med vackert gracila närmast meditativa mobiler i kolossalformat. Här upptäckte jag PO Ultvedt, Jean Tinguely och Alexander Calder. Jag tog Moderna Museet och dess moderna konst till mitt hjärta. Mitt seende var för alltid förändrat.
Under 1966 kom det stora projektet på Moderna Museet när PO Ultvedt samarbetade med Jean Tinguely och nu också med Niki Saint-Phalle. Niki Saint-Phalle med sin färgstarka frodiga konst. Utställningen hette ”Hon – en katedral”. En skulptur av en kvinna i jätteformat skapades. Besökarna kunde högtidligt skrida in i hennes inre via hennes sköte. Samma väg som de flesta av oss använde (fast i motsatt riktning) den gång vi föddes. Jag har fortfarande kvar de gulnande blad som var utställningskatalog. Jag ser på dem ibland och minns just känslan av att skrida in i en katedral.
Den sista utställning jag såg med PO Ultvedts verk var på Thielska Galleriet. Där fanns lådor med fina figurer snidade i trä som rörde sig. Nu var tempot och energin annorlunda. Figurerna rörde sig mer stillsamt, mer meditativt med avbrott som för kontemplation och vila. Livspulsen var lugnare men ändå inte mindre intensiv och närvarande.
Fastän PO Ultvedts egen puls nu har stannat, lever hans rörelse i konsten kvar och genererar mer rörelser av kreativitet som ringar på vattnet.
Idag är det precis två veckor kvar till första advent. Den söndag man gör adventsstaken fin med mossa, svampar och små tomtar och tänder första ljuset. Stjärnor lyser i fönstren, det doftar lussebullar och pepparkakor.
När jag tittar ut idag är gräsmattan fortfarande grön och björken har ännu inte fällt alla sina löv.
Var det Hamlet som sa: ”Ur led är tiden…”?
Konstvågen av rondellhundar sprider sig fortfarande över landet. Jag har sett bilder på rondellhundar (ibland även andra djur) från Västervik i söder till Abisko i norr. Allt fler tidningar börjar intressera sig för fenomenet. Så sent som idag hade DN en artikel med bilder i ämnet. Det har även startats en websida i ämnet, osäkert hur seriös.
Man kan dock fråga sig vad som ligger bakom fenomenet med rondellhundar, om det bara är en kul grej, en trend som i och för sig har varit långvarig och haft stor geografisk spridning, men som kan förväntas att snart ebba ut.
Personligen vill jag se det dels som en protestaktion mot destruktiva krafter i samhället, dels som ett utbrott av okontrollerbar kreativitet. Att konstverken varken skadar natur, djur, människor eller egendom och dessutom sker på ett humoristiskt sätt, förstärker effekten av aktionerna. Konst som vapen mot destruktiva krafter, mot stelbenthet och fördomar har alltid funnits och är ett mäktigt och samtidigt till sin natur fredligt vapen. Gläder mig i mitt hjärta över alla former av konstruktiva utbrott av kreativitet som en metod att spä ut destruktiva krafter.
Romantiken tycks blomstra bland rondellhundarna i Säffle. Enligt mina uppgiftslämnare har två hundar från varsin rondell i Säffle i minst ett obevakat ögonblick stulit sig till ett romantiskt möte som resulterat i två valpar. De små finns för närvarande hos sin mamma i ena rondellen medan pappan dragit sig tillbaka till Säffles andra rondell. Tyvärr har jag ännu inte fått någon bild på familjelyckan.
Trotsade snö och regn liksom många andra denna kväll för att gå till kyrkogården på Alla Helgons Dag. Tända ljus. I tankarna vara med dem som inte längre är med oss, de som somnat in. Också att känna gemenskapen med alla andra som denna kväll på olika platser tände ljus för de sina. Trots det ruggiga novembervädret frös jag inte utan värmdes vid åsynen av kyrkogårdens hav av ljus.
Tack för tipset om rondellhunden i Stockholm! Den finns i rondellen vid uppfarten från Södra länken vid Sickla. Enligt uppgift är det Akademi Vreta Kloster själva som placerat den där.
Tipsa mig gärna om fler rondellhundar, gärna med bild.
Att använda konst för att protestera mot det destruktiva, att transformera nedbrytande krafter till något konstruktivt och positivt och dessutom på ett humoristiskt sätt har mitt fulla stöd. Skulle gärna se mer av det.
Äntligen kan alla när som helst på dygnet njuta av Lena Berggrens inspirerande målningar. Lena är VedicArtmålare och har även egna kurser i VedicArt.
Mina personliga favoriter är dels målningar med tusch på rispapper, dels skimrande akvareller med oanade djup.
Lenas hemsida finns på www.lenaberggren.com
