Inför ny utställning

Gör nu det sista inför nästa utställning som skall vara klar och hängas på plats på torsdag.

Vilka tavlor skall vara med? Varför? Hur skall tavlorna grupperas? Vilka tavlor skall denna gång sitta sida vid sida och vilka behöver stort eget utrymme? Funderingar…

Varje tavla skall ses över. Mycket pyssel är det. Stora saker såväl som små. Lurigast är det med de där små detaljerna som man så lätt glömmer bort, men som är så nödvändiga att göra innan man kan säga att en tavlan slutgiltigt är färdig. Färdig att visas upp och färdig att flytta hemifrån.

Spår i snön

Kalla vita nätter. Kalla morgnar när jag iförd morgonrock, täckjacka och snowjogging pulsar ut till brevlådan för att hämta in morgontidningen. Känner på luften. Kall och klar. Ren.

Koltrasten har tålmodigt suttit i plommonträdet och spanat in genom mitt sovrumsfönster för att kolla om jag inte skall vakna snart och stiga upp. Natten har varit kall och magen är tom. Koltrasten, en hona, följer med upp till brevlådan och tillbaka ivrigt kvittrande. Hon får som frukost en näve russin. Snart kommer flera , alla hungriga och med uppburrade fjädrar i kylan.

I snön syns spåren av våra möten människa och fågel och så spåren efter grannens katt som smyger längs häcken i sina fåfänga försök att fånga de där bevingade….

Det kan inte bli vår förrän det varit vinter

Vi har haft det varmt och skönt och dessutom nästan bara barmark denna vinter, åtminstone här i Mälardalen. Det har mest liknat en långdragen regnig höst. Mörk och blöt. De varmaste kläderna som ylletröjor, mössor, halsdukar och extravarma handskar har man kunnat strunta i att ta fram och sätta på sig. Däremot har paraplyet varit en trogen följeslagare.

Mitt i det mörka höstrusket blev det advent och jul. Man tände ljus inne, i fönstren, i trädgårdarna och på gator och torg. Mörkret skingrades och glädjen och friden spred sig.

Men så blev det Tjugondag Knut. Ljusen släcktes och det kära barrande granen åkte ut. Varje år är det likadant.
Visserligen vet jag så väl att mörkret nu enligt almanackan har vänt och gradvis skall börja ge utrymme för mer ljus. Otålig väntar jag ändå och spanar varje dag efter värmen och ljuset. Soliga dagar klär jag mig varmt och sitter utanför huset mot väggen  med en mugg kaffe och suger i mig det lilla ljus som finns. Kastar längtansfulla blickar på grillen, tänker på den gångna sommaren.

Så kom vintern. Plötsligt som alltid. Även i år. Snöflingorna föll genom luften och täckte successivt marken. Det kom mycket snö, tung blötsnö. Halt under fötterna. Kallt. Dags att leta fram alla varma vinterkläder och svepa in sig i dem. Dags att lägga ut mer mat åt fåglarna. Så idag klarnade himlen, blev kallt blå och solen tittade fram. Solen glittrade i snön. Allt blev ljusare än på mycket länge. Även nu när skymningen faller och det kvällas och blir mörkt så blir det ändå inte helt mörkt. Det ger hopp om ljusare tider.

Visst är det väl så att det inte kan bli vår förrän vi haft vinter.