Vilda djur i storstaden

Vi har vant oss vid att det då och då kommer rapporter om att vilda djur valt att besöka storstaden, vissa av dem bosätter sig också här.

Vad som är mindre vanligt är att de väljer att åka sightseeing med buss runt stan. Men varför inte…

Ann-Margret Ramberg mailade mig att hon har rest tillsammans med ett av dessa vilda djur, ett djur av det mindre formatet. Hon skriver: ”En dag när jag satt i 43:ans buss på Regeringsgatan gick en bärfis på fönstret i bussen bredvid mig. Eftersom jag hade kameran med mig, så kan jag nu skicka bilderna så du får se dem.”

Det var visserligen bara 43:an och inte en riktig sightseeingbuss, men ändå…

Hennes bilder är tagna den 3 september.

Bagge på fönstret

En liten skalbagge sitter på rutan utanför mitt sovrumsfönster. Det är på andra våningen.

Det här är den sorts skalbagge som jag kan hitta i hallonlandet.

Undrar vad den har här uppe att göra, varför den flög hit.

Hallonsäsongen är för länge sedan över.

Skalbaggen sitter här uppe och spanar över sitt territorium. Den sitter kvar länge, gungar i takt med höstens vindilar innan den flyger vidare.

Att vara med getingar

På en undanskymd plats i taket i mitt garage har getingar byggt sitt bo. När garageporten är uppfälld syns det inte alls. Jag upptäckte boet av en ren händelse. Boet är stort. Getingarna har varit flitiga i sommar.

Jag brukar inte ha getingar boende hos mig, men för några år sedan byggde de ett liknande bo som det i år. De tycks ha samma ”getingbo-arkitekt”. När jag tog ner boet den vintern så mätte jag det. Boet var 26cm i diameter. Årets bo ser ut att bli i samma storlek.

Boet har en form som en halv fotboll och sitter fast mot taket. Det är mycket vackert mönstrat. Ytan är fylld av spiraler.

Liksom förra gången är årets getingar mycket fredliga. De är alldeles tysta och stilla när jag går in i garaget. De låter mig stöka omkring därinne. De kommer inte in i mitt hus och när jag sitter ute och äter, rör de inte min mat.

Vi tycks ha en tyst överenskommelse getingarna och jag. Jag stör inte dem och de stör inte mig. Vi lever i fredlig samexistens.

En vän berättade att hon läst att getingar känner igen olika människor på lukten. De vet vem som bor i huset där de väljer att bygga sitt bo, vem som har rätt att vara där.

Jag kommer att ta ner getingboet, men jag väntar till vintern, väntar tills det är tomt – inte förr.

Naturen är förunderlig.

Avesta Sommarutställning 2009

Högklassig samtida konst med måleri, skulptur, foto, glaskonst – kan man hitta det på en vanlig sommarutställning, och dessutom i ett järnverksmuseum? I Avesta gör man det.

Det kom en lockande inbjudan från Avesta, från min vän konstnären Lena Berggren med familj. Det var en inbjudan till Verket, till det gamla järnverket i Avesta som efter nedläggningen återuppstod i ny form. Förutom att på ett levande sätt berätta järnverkets historia, så har man olika evenemang där med konst, opera och kulturkvällar. Man har konferenser och marknader. Vart annat år visar man konstbiennalen Avesta Art.

Jag har besökt Avesta Art både 2006 och 2008. I år är det ett mellanår så de visar en ”vanlig sommarutställning”. Jag väntade mig därför inte särskilt mycket. Men årets sommarutställning imponerar. Det är definitivt ingen mellanutställning. Den har bredd och håller mycket hög klass.

Tolv konstnärer från Ruhrområdet i Tyskland visar måleri och skulptur. De tillhör alla Hagenring, en konstförening som bildades redan 1924. Utställningen är ett led i utbytet med konstföreningen KiD (Konst i Dalarna). De visar spännande målningar och skulpturer i en rad olika tekniker och material. Verken är allt från lysande färgstarka till sobert vita där enbart strukturerna verkar. Några bilder stannade kvar lite längre inom mig.

Annelie Brusten visar en serie collage i blandteknik. Hennes bilder griper tag. Hon målar med akryl och akvarell. Hon använder en rad olika material, bland annat delar av fotografier och tidningsbilder, när hon bygger sina verk i lager på lager. I de färdiga verken är det inte alltid lätt att se vad som är målat och vad som är collage.

Verena Baltes arbetar i olika blandtekniker där hon bl.a. använder linne, papper och ben. Jag föll för hennes vita verk i papper och linne som böljade i veck och krås.

Traute Kessler visade också vita eller nästan vita verk, där hon låter strukturerna snarare än färgen berätta. Hon arbetar i papper och använder tusch och akvarell. Hennes skira verk i tunna lager på lager tycktes sväva.

Bredvid Traute Kesslers spröda vita verk har man hängt verk av Bernhard Paura. Det är massiva verk i järn och plåt, rostiga och målade i jordfärger. Massiva verk som ändå kändes märkvärdigt lätta. Hängningen framhäver spänningen mellan konstnärernas verk samtidigt som de tillsammans skapar balans.

En stark kontrast var Claudia Schmidts färgstarka energiska målningar i olja och akryl.

Gabriele Nimmermanns humoristiska skulpturer i skrotmaterial charmade.

Gordon Brown gör skulpturer i trä, här ett virrvarr som utstrålar ett märkligt lugn.

Högst upp i Verket visar man fantastiska fågelfoton av den internationellt kände naturfotografen Brutus Östling. Jag trodde att man spelade en band med fågelläten till utställningen, men det visade sig vara ett gäng måsar som satt på Verkets tak och hade konsert.

Brutus Östling visar foton från sina böcker Pingvinliv (2006, nominerad till Augustpriset) och Kaxiga Fåglar – Personligheter och relationer i fåglarnas värld (2008). Det är det hans bilder skildrar: personligheter och relationer i fåglarnas värld, inte helt skilt från människornas tycks det. I många bilder möter man fågelns blick. Man iakttar och blir samtidigt själv iakttagen.

På väg ner igen passerar jag en av Verkets fasta installationer. Det är Tomas Nordbergs verk ”Ett stycke tid”. Det visades på första Avesta Art 1995 och köptes sedan in. Färgen som eld, den stilla rörelsen. Verket upphör inte att fascinera.

En av mina absoluta favoriter bland de verk som Verket köpt in är ändå glaskonstnären Kjell Engmans installation ”Vita Frun”. I hans tolkning av Hyttans mytomspunna Vita Frun, är hon klädd i klänning, hatt och högklackade skor – allt enligt 1920-talets mode. (Masugnen var ny 1915).

Installationen är en njutning att återse. I år har föremålen kombinerats och placerats på delvis nytt sätt. Kjell Engman arbetar mycket med ljus och ljud. Han belyser sina figurer för att sedan plötsligt låta dem försvinna i mörkret och lika plötsligt låta dem dyka upp igen – ibland på ett annat ställe.

En annat fint återseende från förra årets Avesta Art var fransmannen Nicolas Cesbrons retrospektiva verk ”A Post-Industrial Jungle”. Han har i trä och metall byggt en skog med gracila skulpturer och fantasidjur. En skog där det även finns möbler och lampor. Han arbetar också med ljus och ljud. I år har han även fört in rörelse. Skogen kan väckas till liv – om man kommer på hur. Om man går in i skogen och som ett barn sätter sig i gungan och börjar gunga, då vaknar skogen och börjar röra på sig.

Nicolas Cesbron själv beskriver sitt verk som ”En exposé över postindustrialismens tragedi …. På samma sätt som ruinerna av antikens tempel täcks av frodig vegetation och fylls med mytologiskt djurliv, rymmer stålverkets rum med maskinrelikter en helgedom tillägnad industrin i gången tid.”

Eftersom Avesta fyller 90 år i år visas en fin fotoutställning med gamla gatubilder. Man har valt ut olika platser och visar bilder tagna vid olika tidpunkter. Man ser hur staden förändrats, vuxit. Man har också filmvisning.

Avestas sommarutställning i Verket varar augusti månad ut.

Det var en upplevelse att få se så bra och inspirerande samtidskonst, och att få göra det i denna fantastiska miljö.

Se den!

Öland sommar 2009

Är åter hemma efter en ljuvlig tid på Södra Öland.

OK. Det var inte särskilt varmt, inte mycket sol, blåste gjorde det också.

Men det spelade ingen roll. Att vistas på denna vackra ö, se svalorna och känna doften av rosor. Vara bland vänner, äta jordgubbar, måla.

Det har varit en tid att må gott, vila och hämta krafter.

För miljön längs Nordostpassagen

Igår ombord på Djurgårdsfärjan såg jag och mina vänner en mycket vacker båt, lång och smäcker med tre master. Vi tänkte att den besökte Stockholm inför Volvo Ocean Race (här, här).

Vad vi inte visste var att båten heter ”Explorer of Sweden”. Med den båten skall Ola Skinnarmo med åtta mans besättning göra en expedition längs Nordostpassagen. Man skall följa samma rutt som Nordenskiöld gjorde med skeppet Vega 1878-79.

Ola Skinnarmo har gjort sig känt som äventyrare. Han har tidigare gjort flera expeditioner bl.a. till nord- och sydpolen. Den här expeditionen är dock annorlunda. Han startade projektet med syfte att sätta ljus på klimatförändringarna, som märks så tydligt i den här delen av världen. Målet med resan är dessutom att uppmärksamma Nordenskiölds första resa genom Nordostpassagen för 130 år sedan.

Expeditionen genomförs i samarbete med Världsnaturfonden, som kommer att finnas med ombord. Bland annat ska man studera hur glaciärerna har förändrats, samt livsbetingelserna för människor och djur i de arktiska områdena.

Resan börjar 15 juni i Stockholm och går runt Sveriges kust. Den 22 juni lämnar man Göteborg, vilket är samma dag som Nordenskiöld lämnade Karlskrona. Man fortsätter längs Norges kust till Tromsö och Svalbard. På Svalbard kommer man att besöka forskare som studerar konsekvenserna av den globala uppvärmningen.

Färden går vidare till Murmansk i Ryssland. Där börjar Nordostpassagen – vägen mellan Atlanten och Stilla havet. Den går från Murmansk längs Rysslands ishavskust genom Berings Sund till Provedynja. Längs vägen passerar man bl.a. Kap Tjeluskin, den ”gamla världens” nordligaste punkt samt Tjukotka, ett område där WWF jobbar tillsammans med isbjörnspatrullen. Någon gång i september avslutas expeditionen i Provedynja.

Man kan själv följa hela expeditionen genom att se bilder och kartor samt läsa bloggen på Ola Skinnarmos hemsida skinnarmo.com.

Ola Skinnarmo och ”Explorer of Sweden”:

Adolf Erik Nordenskiöld och ”Vega”:

Till Indien. Konst med mening.

Tillsammans med en grupp svenska konstnärer fick jag möjlighet att resa till Indien för att delta i ett TellusArt-projekt. TellusArt är en organisation som ”genom konsten vill belysa ämnen som berör och kräver mänsklighetens uppmärksamhet och engagemang för att kunna lösas”. En organisation som tror på konstens kraft och möjligheter att påverka, att kunna göra skillnad.

Det här delprojektet fokuserade på barns och ungdomars funderingar kring miljö, natur och global uppvärmning och hur de uttrycker dem i teckningar och målningar. Fantastiska verk gjorda av barn och ungdom från Sverige, Indien, Pakistan, Afghanistan, Nepal, Bangladesh och Sri Lanka hade samlats in och visades nu på prestigefyllda Indira Gandhi National Centre for Arts i New Delhi, Indien. Under resan träffade vi också och samtalade med indiska barn, ungdomar och konststuderanden medan de målade på detta tema.

Projektet bestod även i att sammanföra svenska och indiska konstnärer. Vi ställde ut tillsammans på några av Indiens finaste och mest prestigefyllda gallerier bl.a. Indira Gandhi National Centre for Arts i New Delhi och Chandigarh Museum and Art Gallery i Chandigarh. Vi umgicks, utbytte tankar och erfarenheter och målade tillsammans i inspirerande workshops. Nya vänskapsband knöts.

Så upplevde vi bit för bit olika delar, olika sidor av Indien. Vi landade först i New Delhi, huvudstaden med fler invånare än hela Sverige. Vi färdades i den myllrande täta trafiken i trängseln av bilar, bussar, trehjulingar och motorcyklar med tutande signalhorn. Genom smoggen, med stora ögon såg vi på korna och hundarna som obekymrade tog sin plats i gatubilden. Lät sinnena fyllas av alla färger på husen, de dekorerade lastbilarna och kvinnornas vackra kläder. Drack chai-te, åt den kryddstarka maten och kände dofterna. Upplevde tystnaden och stillheten i templen. Jag förundrades över den harmoni som överallt tycktes finnas mitt i värsta kaoset.

Vi färdades längs vägarna, genom städer och byar, såg förutom lastbilar och traktorer, vagnar dragna av oxar, kameler, hästar eller mulor. Vi såg vackert dekorerade elefanter. Där fanns apor, kor och bufflar, såväl bundna som fria och lösgående. Och så flockarna av hundar som tycktes leva separat från människorna, utan minsta intresse av dem.

Vi for norrut till Chandigarh, den nya staden som skapades av den franske arkitekten Le Corbusier. Den invigdes officiellt 1953 som Punjabs, och senare även Haryanas, nya huvudstad. En stad som, i kontrast till Delhi, från början byggdes upp i ett strikt rutnät av snörräta gator och delades upp i sektorer. Staden har inte tillåtits att svälla ut organiskt utan den strikta formen har bibehållits när staden växer. I staden finns en otrolig stenträdgård med fantastiska skulpturer, grottor och vattenfall. Den är byggd av återvunnet material som t.ex. betongbitar från byggarbetsplatser, uttjänta elkontakter och trasiga färgrika armband. Staden har även anlagt en vacker rosenträdgård och en stor konstgjord sjö med vackra strandpromenader.

Längs smala svindlande serpentinvägar färdades vi en bit upp i Himalaya. På 1700 meters höjd i Dharampur, Solan hade vi återigen utställning och målade i workshop. En fantastisk miljö med underbara vyer.

Under de 17 dagarna i Indien såg jag märkliga platser, besökte tempel av olika slag och fick del av Indiens rika skatter av berättelser, av sagor och myter. Jag charmades av vänligheten och den översvallande gästfriheten. Jag fick ofta frågan hur det kom sig att jag har ett indiskt förnamn. Tydligen är Anita lika vanligt i Indien som i Sverige.

Jag har varit i Indien. En fantastisk upplevelse som öppnat upp nya dörrar i mitt inre. Snön låg vit när jag kom hem. Kontrasten är stor. Kroppsligen är jag hemma igen, men mitt inre är delvis fortfarande kvar. När jag helt har landat är det dags att ta fram en duk, fatta penseln och lägga upp färg. Det skall bli spännande se vad som nu kommer fram på duken.

Lars Lerin på Waldemarsudde

För ett par dagar sedan åkte jag till  Waldemarsudde i Stockholm för att se utställningen som alla pratade om, Utställningen med akvareller och grafik av Lars Lerin.

Jag var tveksam till att gå, då jag tidigare bara hade sett hans bilder av snö och is. Exakt målade med fantastisk teknik. Bleka nästan vibrerande ljusa bilder i olika vita och ljusblå nyanser. De var fantastiska, men kunde de fylla de två översta våningarna på Waldemarsudde och ge publikrekord?

Men utställningen är mycket mer än så. Målningarna som visas är från olika perioder från 1980-talet fram till idag. De olika salarna har olika teman som t.ex. Värmland, Lofoten, Resor.

Målningarna drabbade verkligen. Lars Lerin är oerhört hantverksskicklig. Han målar närmast fotorealistiskt exakt. I flera målningar syns övermålningar, andra målningar kan anas under ytan, djupet ökar, ger fler dimensioner. På vissa målningar finns handskrivna minnesanteckningar, svårtydda. Han gör monumentala verk, men också mindre målningar ofta sammanfogade till collage.

Även om trähusen, ladorna, flerfamiljshusen i betong, liksom de öde byarna och kalhyggena är exakt avbildade så finns det en sinnlighet, ett liv i bilderna. Man kan känna dofterna och höra tystnaden.

Här finns det mörka, det kompakta, massiva mörkret. Målningar med tyngd, där mörkrets alla färgnyanser kan anas. Jordfärgerna som förenar landskapen med husen med djuren och människorna. I kontrast ljuset som tränger ner ovanifrån genom molntäcket, som får den blöta marken, vattenpölarna att skimra. Ljuset som tränger ut genom springorna, ut genom enstaka fönster i de stängda husen. Allt väl tillstängt men ändå med ljusstrimmor av hopp. Mina ögon sökte och drogs till ljusen i mörkret.

Hans förmåga att i mörkret fånga ljus, att skildra melankolin och långsamhetens lov. Att med vördnad inför tillvaron visa som han säger ”livet i det lilla formatet som betyder något”. Som den lilla målningen av en mus, som helt oväntat satt nere vid golvet nära dörrhålet i en av salarna.

Lars Lerin är född 1954 i Munkfors i Värmland. Han har studerat vid Gerlesborgsskolan och Valands konsthögskola. Han är även författare och poet och har givit ut över 40 böcker. Efter att flera år ha rest och bott bl.a. i Lofoten i Norge, har han nu flyttat tillbaka till Munkfors och har en permanent utställning på Laxholmen utanför Munkfors.

I samband med utställningen ger han ut boken ”Mellan Husen. Bilder från Lofoten”. Själv köpte jag hans bok ”Uthus. Akvareller 1982-2003” (från 2004), en bok fylld av hans underbara målningar av gamla hus.

Den fantastiska utställningen håller på till på söndag. Varför inte ta en promenad ut på Djurgården och se den.

Selma Lagerlöf 150 år

I år är det 150 år sedan Selma Lagerlöf föddes och 99 år sedan hon fick nobelpriset i litteratur. Hon är översatt till många språk, hennes böcker har genom åren blivit mycket lästa och älskade. Många av dem har filmatiserats.

Själv har jag ett speciellt förhållande till boken ”Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige”. Som så många andra fick jag läsa den i skolan. Man pratade om den både på svenska- och geografilektionerna. Efter skolan var jag minst sagt less på boken.

När jag så väntade mitt tredje barn blev jag långa tider ordinerad sängläge för att inte få missfall. Jag skaffade då Selma Lagerlöfs bok om Nils Holgerssons underbara resa. I min fantasi reste jag så tillsammans med Nils Holgersson på gåsens rygg och upptäckte Sverige. Jag besökte underbara platser jag aldrig tidigare varit, njöt av de vackra vyerna, hörde fantastiska berättelser och deltog i äventyren. Jag fick en längtan att själv en gång på riktigt få besöka de mytomspunna platserna.

”Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige” står fortfarande i min bokhylla. Jag tar då och då fram den och läser ett stycke. Undrar över vad det är i Selma Lagerlöfs författarskap som gör att hon fortfarande är så aktuell. Hur det kommer sig att våra tjugokronorssedlar inte bara pryds av Selma Lagerlöfs bild utan att de faktiskt i folkmun kallas för Selma.

Selma Lagerlöf är ett namn både på litteraturhimlen och inom astronomin. Hon har bland andra kvinnliga storheter fått en krater uppkallad efter sig på planeten Venus.

Böcker, fjärilar och nobelpris

Vi omges av symboler i tillvaron. Varje tid, varje kultur har sina egna. Vissa symboler stannar kvar genom århundradena, de finns i många kulturer. En underbar symbol är fjärilen.

Många författare, bl.a. rumänen Mircea Cartarescu ser fjärilen som en symbol för själen. I en intervju berättade Mircea Cartarescu att han också ser fjärilen som en symbol för boken, där kroppen är bokens rygg och vingarna dess sidor. Han menar att människan ständigt strävar efter symmetri och balans i tillvaron, samtidigt som livet är fullt av motsättningar. Mellan bokens pärmar, mellan fjärilens vingar finns alla motsatspar, alla motsättningar inom oss. Himmel och helvete, gott och ont, ljus och mörker. I boken finns också vår längtan efter symmetri och våra ständiga förvandlingar för att nå dit. Varje läsare av en bok har sitt eget chiffer för att dechiffrera texten. Ingen författare skriver därför bara en bok, varje bok är en miljon böcker. En för varje läsare.

Boken är en viktig del av mitt, ja mångas liv. Viktig som njutningsmedel och som en möjlighet att spegla mig själv, mitt liv och samhället. Jag tycker att det egentligen inte går att jämföra böcker, att säga att ett författarskap är överlägset alla andras. Men litteraturprisen fyller ändå en viktig funktion i att göra författare mer synliga och att göra deras texter mer tillgängliga för människor.

I morgon får vi veta vem som får årets nobelpris i litteratur. Det är spännande.

På tidningarnas kultursidor, i radio och TV spekuleras det. Årets pristagare är svårtippad, men några författare nämns särskilt.

I år önskar jag att det äntligen vore dags för den svenske poeten Tomas Tranströmer att få priset. Hans diktning är helt underbar. Särskilt svag är jag för hans Haiku-dikter (2004).

Några strofer ur dikten ”Hemligheter på vägen” (1958) ur diktsamlingen med samma namn:

”Det mörknade plötsligt som av ett störtregn.

Jag stod i ett rum som rymde alla ögonblick –

Ett fjärilsmuseum.

Och ändå solen lika starkt som förut.

Dess otåliga penslar målade världen.”

I morgon är det alltså dags. Klockan 13 öppnas dörren i Börshuset och Svenska Akademiens ständige sekreterare Horace Engdahl tillkännager årets nobelpristagare i litteratur. Jag väntar med spänning.

På Kultur1:s Magasin1 har jag skrivit lite om några av de författare som nämnts i förhandsspekulationerna.