Avesta Sommarutställning 2009

Högklassig samtida konst med måleri, skulptur, foto, glaskonst – kan man hitta det på en vanlig sommarutställning, och dessutom i ett järnverksmuseum? I Avesta gör man det.

Det kom en lockande inbjudan från Avesta, från min vän konstnären Lena Berggren med familj. Det var en inbjudan till Verket, till det gamla järnverket i Avesta som efter nedläggningen återuppstod i ny form. Förutom att på ett levande sätt berätta järnverkets historia, så har man olika evenemang där med konst, opera och kulturkvällar. Man har konferenser och marknader. Vart annat år visar man konstbiennalen Avesta Art.

Jag har besökt Avesta Art både 2006 och 2008. I år är det ett mellanår så de visar en ”vanlig sommarutställning”. Jag väntade mig därför inte särskilt mycket. Men årets sommarutställning imponerar. Det är definitivt ingen mellanutställning. Den har bredd och håller mycket hög klass.

Tolv konstnärer från Ruhrområdet i Tyskland visar måleri och skulptur. De tillhör alla Hagenring, en konstförening som bildades redan 1924. Utställningen är ett led i utbytet med konstföreningen KiD (Konst i Dalarna). De visar spännande målningar och skulpturer i en rad olika tekniker och material. Verken är allt från lysande färgstarka till sobert vita där enbart strukturerna verkar. Några bilder stannade kvar lite längre inom mig.

Annelie Brusten visar en serie collage i blandteknik. Hennes bilder griper tag. Hon målar med akryl och akvarell. Hon använder en rad olika material, bland annat delar av fotografier och tidningsbilder, när hon bygger sina verk i lager på lager. I de färdiga verken är det inte alltid lätt att se vad som är målat och vad som är collage.

Verena Baltes arbetar i olika blandtekniker där hon bl.a. använder linne, papper och ben. Jag föll för hennes vita verk i papper och linne som böljade i veck och krås.

Traute Kessler visade också vita eller nästan vita verk, där hon låter strukturerna snarare än färgen berätta. Hon arbetar i papper och använder tusch och akvarell. Hennes skira verk i tunna lager på lager tycktes sväva.

Bredvid Traute Kesslers spröda vita verk har man hängt verk av Bernhard Paura. Det är massiva verk i järn och plåt, rostiga och målade i jordfärger. Massiva verk som ändå kändes märkvärdigt lätta. Hängningen framhäver spänningen mellan konstnärernas verk samtidigt som de tillsammans skapar balans.

En stark kontrast var Claudia Schmidts färgstarka energiska målningar i olja och akryl.

Gabriele Nimmermanns humoristiska skulpturer i skrotmaterial charmade.

Gordon Brown gör skulpturer i trä, här ett virrvarr som utstrålar ett märkligt lugn.

Högst upp i Verket visar man fantastiska fågelfoton av den internationellt kände naturfotografen Brutus Östling. Jag trodde att man spelade en band med fågelläten till utställningen, men det visade sig vara ett gäng måsar som satt på Verkets tak och hade konsert.

Brutus Östling visar foton från sina böcker Pingvinliv (2006, nominerad till Augustpriset) och Kaxiga Fåglar – Personligheter och relationer i fåglarnas värld (2008). Det är det hans bilder skildrar: personligheter och relationer i fåglarnas värld, inte helt skilt från människornas tycks det. I många bilder möter man fågelns blick. Man iakttar och blir samtidigt själv iakttagen.

På väg ner igen passerar jag en av Verkets fasta installationer. Det är Tomas Nordbergs verk ”Ett stycke tid”. Det visades på första Avesta Art 1995 och köptes sedan in. Färgen som eld, den stilla rörelsen. Verket upphör inte att fascinera.

En av mina absoluta favoriter bland de verk som Verket köpt in är ändå glaskonstnären Kjell Engmans installation ”Vita Frun”. I hans tolkning av Hyttans mytomspunna Vita Frun, är hon klädd i klänning, hatt och högklackade skor – allt enligt 1920-talets mode. (Masugnen var ny 1915).

Installationen är en njutning att återse. I år har föremålen kombinerats och placerats på delvis nytt sätt. Kjell Engman arbetar mycket med ljus och ljud. Han belyser sina figurer för att sedan plötsligt låta dem försvinna i mörkret och lika plötsligt låta dem dyka upp igen – ibland på ett annat ställe.

En annat fint återseende från förra årets Avesta Art var fransmannen Nicolas Cesbrons retrospektiva verk ”A Post-Industrial Jungle”. Han har i trä och metall byggt en skog med gracila skulpturer och fantasidjur. En skog där det även finns möbler och lampor. Han arbetar också med ljus och ljud. I år har han även fört in rörelse. Skogen kan väckas till liv – om man kommer på hur. Om man går in i skogen och som ett barn sätter sig i gungan och börjar gunga, då vaknar skogen och börjar röra på sig.

Nicolas Cesbron själv beskriver sitt verk som ”En exposé över postindustrialismens tragedi …. På samma sätt som ruinerna av antikens tempel täcks av frodig vegetation och fylls med mytologiskt djurliv, rymmer stålverkets rum med maskinrelikter en helgedom tillägnad industrin i gången tid.”

Eftersom Avesta fyller 90 år i år visas en fin fotoutställning med gamla gatubilder. Man har valt ut olika platser och visar bilder tagna vid olika tidpunkter. Man ser hur staden förändrats, vuxit. Man har också filmvisning.

Avestas sommarutställning i Verket varar augusti månad ut.

Det var en upplevelse att få se så bra och inspirerande samtidskonst, och att få göra det i denna fantastiska miljö.

Se den!

Marie-Louise Ekman på Dramaten

I dagarna har Dramaten, vår traditionsrika nationalscen, fått en ny chef, Marie-Louise Ekman. Hon har en bred erfarenhet inom en rad kreativa, konstnärliga områden som konst, film, teater, TV och musik. Hon har lämnat jobbet som rektor på Konsthögskolan och blivit ny chef på Dramaten, teatern med anor från 1700-talet.

Vid mötena med media har Marie-Louise Ekman tagit emot i sitt nyinredda arbetsrum på Dramaten. Interiören är oväntad, men ser mycket lovande ut. Marie-Louise Ekman har slängt ut de gamla möblerna och inrett rummet som en konstnärsateljé. Ett rum som signalerar utrymme och högt i tak för olika konstnärliga uttryck och frihet från bundenhet till de slags traditioner som är begränsande. Hon har dock behållit ljuset, en enorm ljuskrona i guld samt stolarna nu omklädda i en rosa färg. Rosa i olika nyanser är en färg som går igen såväl i hennes konst som i hennes scenografier. ”Det är roligt att gå in i ett nytt rum och göra det till sitt. Det här är som ett oskrivet blad. Om det var ett minnenas rum, så skall det synas att det nu skall handla om nuet och framtiden.”

Mycket av Dramatens verksamhet är redan planerad, så man kanske inte kommer att märka att det är en ny chef förrän nästa år. För Marie-Louise Ekman är teater skratt och tårar, starka känslor. Personligen önskar jag att få lite mer skratt, och varför inte lite mer av kombinationen teater, musik och dans i dansaren och koreografen Mats Eks anda även på Dramaten.

Jag tror att Marie-Louise Ekman har mycket goda förutsättningar att på Dramaten, med dess scener, dess fantastiska skådespelare och verkstäder, skapa en miljö som är närande för olika kreativa uttryck, för vidareutveckling och för konstnärligt växande.

Mer om Marie-Louise Ekman, hennes bakgrund och karriär finns att läsa i min artikel på Magasin 1 (www.magasinett.net).

Paul Newman, mannen med de vackra blå ögonen

Skådespelaren Paul Newman, mannen med de vackra blå ögonen har avlidit i cancer efter en längre tids sjukdom 83 år gammal.

Första filmen jag såg med Paul Newman, en arg ung man med de blåaste ögon, var ”Katt på Hett Plåttak” där han spelade mot Elisabeth Taylor. En roll som, han blev Oscarnominerad för 1958.

Paul Newman gjorde en lång rad filmer. Allra bäst tycker jag dock han var i roller där han spelar den slipade räven, alltid med glimten i ögat. Långfilmer som t.ex. ”Butch Cassidy och Sundance Kid” med Robert Redford (1969) och Scorseses ”The Color of Money” med Tom Cruise (1986), en film som efter många Oscarnomineringar äntligen gav honom en Oscar.

Privat var dock Paul Newman allt annat än en skojare. Han var seriös, en man med ideal. Han var på 1960-talet engagerad i medborgarrättsrörelsen, stödde liberala politiker och presidentkandidater och gav mycket till välgörenhet.

Paul Newman var mycket intresserad av bilar och en skicklig racerförare. En roll som racerförare fick honom att börja tävla. Han deltog bl.a. framgångsrikt i 24-timmarsloppet Le Mans (2:a plats med sitt team). Med självdistans och humor lånade han senare sin röst till datoranimerade ”Bilar” (2006).

Hans sista långfilm var ”Road to Perdition” 2002.

Tidningarna (här, här, här, här m.fl.) hyllar i kväll Paul Newman, krönikor skrivs. Var och en har sitt eget minne av Paul Newman och hans filmer.

Själv skall jag i kväll se ”Blåsningen” (1973), se den snygge skojaren i sitt esse.

En seriös underhållare, mannen med de vackra blå ögonen Paul Newman har gått ur tiden.

Avesta Art 2008, ett måste

Avesta Art är ett evenemang som återkommer vartannat år, nu för åttonde gången. Årets tema är Industri. När jag för första gången besökte Avesta Art för två år sedan, tipsad av min vän konstnären Lena Berggren, blev jag imponerad. (Mina bloggar från Avesta Art 2006 finns här, här och här.)

Avesta Art visas i Verket, det gamla järnbruket, en mycket speciell miljö. Konsten ställs ut mellan grönskimrande stenväggar, bland massiva träbjälkar och rostiga maskindelar, med väl genomtänkt belysning. Miljön såväl som presentationen av konstverken låter verkens inneboende kvaliteter få fritt spelrum på ett mycket spännande sätt.

Förra Avesta Arts (2006) största upplevelse var en installation på temat ”Vita frun” av glaskonstnären Kjell Engman. Det var svindlande vackra glasskulpturer, fantasieggande arrangerade i den speciella miljön. Avesta kommun köpte in delar av ”Vita frun”, delar som till min glädje även visades i årets upplaga av Avesta Art.

Kunde Avesta Art bli lika bra i år? Skulle det vara värt resan dit, förutom att träffa Lena med familj? Jag blev inte besviken. Det är en mycket sevärd utställning. Några konstnärer och verk (förutom Kjell Engmans verk) berörde mig särskilt.

Amerikanen Michael Kalish har använt olika material från vår vardag till att göra porträtt av kända personer (även seriefigurer som Stålmannen). På Avesta Art visade han porträtt gjorda av nummerplåtar från bilar. Med svenska nummerplåtar hade han gjort ett porträtt av Ingrid Bergman i en tidig filmroll.

Birgitte Söndergaard från Sverige visade målningar och skulpturer. Det var kraftfulla stora porträtt i starka färger och finstämda mindre statyer fulla av rörelse. En stor rund skulptur i mitten höll ihop allt. Trots de kraftfulla uttrycken fanns det ett inre lugn och stillhet i verken som fick mig att stanna upp.

Starkast intryck gjorde dock fransmannen Nicolas Cesbrons retrospektiva utställning ”En postindustriell djungel”. Hans installation av vackra träföremål tog helt andan ur mig! Han hade gjort en fantastisk sagoskog av trä med träd, växter och djur blandade med vardagliga föremål som stolar, bord och lampor. Starkt, sensuellt men också humoristiskt, som t.ex. trädet som gradvis övergår till att bli en man drickande ur en flaska.

Nicolas Cesbrons träkonst har ett unikt personligt uttryck. Han beskriver själv sin konst så här (jag citerar ut Avesta Arts katalog): ”På samma sätt som ruinerna av antikens tempel täcks av frodig vegetation och fylls med mytologiskt djurliv, rymmer stålverkets rum med maskinrelikter en helgedom tillägnad industrin i gången tid… Samspelet mellan trä och ljus är vitalt i mina verk, som många gånger även förenar gestalt och funktion. En skulptur som också är en möbel kan inspirera till ett rituellt liv i vardagen.”

Nicolas Cesbrons installation spränger gränserna mellan verklighet och fantasi, mellan funktion och konst, men mest av allt är det vidunderligt vackert.

Avesta Art pågår veckan ut t.o.m. söndag den 31 augusti. Missa den inte!

Marie-Louise Ekman Internationella Kvinnodagen

Idag den 8 mars är det Internationella Kvinnodagen.

Marie-Louise Ekman har just blivit utsedd till chef för Kungliga Dramatiska Teatern i Stockholm. Marie-Louise Ekman är konstnär, filmare, professor och sedan 1999 rektor för Kungliga Konsthögskolan i Stockholm.

Marie-Louise Ekman har arbetat i flera olika tekniker och medier. Förutom måleri har hon arbetat med skulptur, applikationer, dockskåpsmiljöer, affischer, barnböcker, frimärken, tygdesign m.m. Hon har regisserat såväl film som teater, varit producent, gjort TV-serier och musikvideor samt gjort scenografi och kostym bl.a. på Operan.

Den första av Marie-Louise Ekmans filmer jag såg var ”Hello Baby” (1976). Hon skrev manus till filmen som regisserades av Johan Bergenstråhle och har en fantastisk 70-talistisk scenografi av Carl Johan De Geer. I den starka filmen om en ung kvinnas uppväxt och väg, om tragiska relationer, spelar Marie-Louise Ekman den kvinnliga huvudrollen.

Bredden i Marie-Louise Ekmans konstnärskap kunde man se på hennes retrospektiva utställning på Kulturhuset i Stockholm 1998. Utställningen var en vandringsutställning som visades på sex olika platser i Sverige.
Marie-Louise Ekman var en av dem som redan på 1970-talet förde in ämnen som köksarbete och matkultur i konsten. Hon arbetade gärna i färger som hon kallade ”hud-skärt”, ”deg-gult” och ”lingon- och mjölkfärgen”. I dem gjorde hon bl.a. målningar och applikationer på siden. En del har kallat det pop-naivism.

Förutom hennes pastellfärgade målningar och applikationer, var det dock hennes dockskåpsmiljöer som satte sig mest fast i minnet, lådor i plexiglas med små figurer. Strama inramningar med tragiskt, absurt, ibland rent groteskt innehåll. På utställningen kunde man också köpa och få med sig hem en pin föreställande ett lindat spädbarn som nyfiket betraktar världen och betraktaren.

I de intervjuer som gjorts med Marie-Louise Ekman i samband med att hon utsetts till chef för Dramaten har jag fäst mig vid några av hennes uttalanden.

Om Dramaten: ”Ett kraftfullt hus, här finns starka känslor, olycka, styrka, tårar, ångest, glädje, humor – allt finns här. Även det oförutsägbara finns här, vilket jag tycker är väldigt upphetsande.”

Om den nya uppgiften: ”Min erfarenhet av människor är att de är hundra gånger starkare än de tror. Jag tror det gäller mig med”.
Jag tror att det gäller oss alla.

Maharishi Mahesh Yogi har avlidit

Maharishi Mahesh Yogi avled igår tisdag i en ålder av 91 år.

Transcendental Meditation (TM) stammar från den uråldriga Vedatraditionen i Indien. Maharishi Mahesh Yogi var den som introducerade Transcendental Meditation (TM) i väst 1958. TM kom till Sverige redan 1960. Idag praktiseras TM av många över hela världen.

Maharishi Mahesh Yogi och TM har genom åren då och då skapat tidningsrubriker då kända profiler i kreativa yrken som konstnärer, musiker, skådespelare, filmskapare, liksom många politiker har dragits till TM. Som exempel kan nämnas Beatles, Beach Boys, Donovan, Mia Farrow och David Lynch.

Mitt eget möte med TM har för alltid ändrat mitt liv. Jag upptäckte en meditationsteknik som var enkel att använda i vardagen. Den minskade min stress och trötthet och gjorde det lättare att fokusera. Den fick mig att må bra – och inte minst att kreativiteten ökade. Meditation har på djupet påverkat mitt sätt att måla, mitt sätt att möta och hantera tillvarons alla skiften, min personliga utveckling.

Maharishi Mahesh Yogi har oförtrutet arbetat för världsfreden. Hans budskap var att livet är en välsignelse och människan är född för att glädjas. Inom alla människor finns obegränsade resurser av energi, intelligens och lycka.

Så sent som den 9 januari i år tillkännagav Maharishi Mahesh Yogi att han skulle dra sig tillbaka.

Han önskade alla långt liv i fred, lycka, välgång och frihet från lidande.

 

Mer om Stig ”Slas” Claesson

Fortfarande en månad efter Stig ”Slas” Claessons bortgång kan man läsa artiklar i tidningarna om honom, om hans verk. Man har på TV åter visat filmatiseringen av ”Vem älskar Yngve Frej”.

Förutom att Slas var en fantastisk författare, så var han även konstnär. Bland annat målade han fantastiska porträtt och illustrerade sina böcker själv.

Kristinehamns konstmuseum visar fram till den 9 mars bilder, collage och illustrationer av Slas. Konstmuseet skriver i sitt pressmeddelande: ”Kontrasten mellan de skimrande blocken av färg i collagen och de känsliga, tunna linjerna i teckningarna utgör en spänningsfylld helhet.”

För den, som inte har möjlighet att se utställningen i Kristinehamn, rekommenderar jag varmt att läsa Slas, njuta av hans språk och inte minst av hans illustrationer.

Det tycks alltid finnas något underfundigt och klokt att ta till sig i hans verk. Skrev så ner en lite längre text om Slas, som nu finns att läsa i kulturportalen Kultur1s Magasin1 www.magasinett.net.

Slas på TV

I kväll (lördag) visar TV2 kl 21.05 en filmatisering av Slas bok ”Vem älskar Yngve Frej”.

Filmen är från 1973. I rollerna kan man se bl.a. Allan Edwall, Bellan Roos, Gus Dahlström, Gunnar Strååt, Janne Loffe Carlsson och Christina Stenius.

Filmatiseringen är helt underbar. Man har lyckats med att fånga atmosfären i boken.

Ladda videon! Se filmen! Läs också boken!

 

Stöd Kvartersbion

Kvartersbion vid Hornstull, en av Stockholms mycket få fristående biografer är nu på väg att definitivt läggas ner. Redan i våras uppmärksammades biografens situation i båda morgontidningarna (DN och SvD). Jag skrev om det i min blogg den 17 april i år.

Kvarterbion ägs och drivs av René Reiss sedan 1973. Kvartersbion har under hans ledning utvecklats till en samlingsplats på Söder med 25 000 besökare per år. En samlingsplats med stor social funktion där man både kan se bra film och mötas över en kopp kaffe. Även Högalids församling ser mötesplatser av den här typen som viktiga för stadsdelen. Som en punktmarkering har de skjutit till ett engångsbelopp på 50 000 kronor.

Nu har kommunens årliga stöd definitivt dragits in och Kvartersbiografen har fått ett omställningsbidrag. Kommunen vill att han ska ”förändra verksamheten radikalt” och talar om att släppa in andra verksamheter. På kulturnämnden i Stockholm förklarar kultur- och idrottsborgarrådet att ”verksamheten skiljer sig för lite jämfört med andra biografer, att lokalen har en social funktion är inte viktigt”.

Idag lördag kl. 18 arrangerar nätverket ”Sälj inte Söder” en stödgala med mat, musik, teater, ståupp och poetry slam. Fri entré. Stöd Kvartersbion!

Bergmanhelg i Filmhuset

Under helgen kommer man att på Filmhuset i Stockholm hylla Ingmar Bergman. I programmet har man blandat film, konst, musik, litteratur, dans och teater. Man kommer att ha filmvisningar, föreläsningar och utställningar. Fri entré.

Hela programmet finns på Svenska Filminstitutets hemsida.

Ett gyllene tillfälle alltså att lära känna mästerregissören och hans verk lite bättre.