Stor och liten

Vem har inte hört Olle Adolphson sjunga sin och Beppe Wolgers visa ”Okända djur” (från 1956). Hittade några underbara illustrationer till refrängens ord ”många är stora som hus eller så, men de flesta är små, mycket små, mycket små”.

På Moderna Museet hittade jag Andy Warhols ”You are so small, you are so big”.

Från konstnären Lena Berggren fick jag bilden på dobermannen Micali som tar en skön siesta med den lilla dvärgtaxen Micaela Negra vilandes mjukt på den stadiga dobermannrumpan.

Lena är matte till Raaael, som har samma föräldrar som Micali men är från en annan kull. Raaael är utbrytarkungen som kan öppna låsta dörrar. (Har berättat om Raaaels och hans släktingars utbrytartalanger på min blogg 30/4 och 21/6 2007.) Undrar om Micali har liknande talanger och om hon visat Micaela Negra hur man gör.

Stor och liten i samverkan….

Hundar som låser upp dörrar generation efter generation

I en tidigare blogg (30 april 2007) skrev jag om dobermannen Raaaél som kunde öppna dörren genom att trycka ner dörrhandtaget. Husse och matte försökte då låsa dörren, men det hindrade inte Raaaél. Han listade snabbt ut, hur han kunde få upp den låsta dörren genom att slå med ena tassen på låskolven samtidigt som han tryckte ner dörrhandtaget med den andra. Jag har nu fått ytterligare information om utbrytarkungen Raaaél och hans andalusiska släktingar av matte Lena Berggren.

Det visade sig att Raaaéls mamma Chus också kunde konsten att vrida om nycklar, speciellt den nyckel som gick till köksdörren. Jaha, säger ni då. Då lärde hon väl ut den konsten till sina valpar, åtminstone till de smartare.

Men historien tar inte slut där. Det visar sig att ytterligare två generationer bakåt fanns kunskapen hos Raaaéls mormorsfar Jesus – och i än högre grad. Uppfödaren insåg en dag att stängda dörrar inte längre stoppade Jesus, inte ens om de låstes med nyckel. Han gick ut och in som han ville. Hon kompletterade då låsen med sådana där knepiga haspar som man först måste skjuta till och sedan fälla ner. Mycket snabbt löste Jesus det problemet också, att dra ifrån haspen tyckte han inte var svårt. Enda lösningen på problemet blev att byta alla handtag i huset till sådana där runda hala vridhandtag som en hundtass inte får grepp om.

Jesus ättlingar jobbar dock vidare med problemet med runda dörrhandtag. De har upptäckt att om man biter tillräckligt hårt och länge på vridhandtagen så blir det små bucklor. Bucklor som kan ge tillräckligt fäste för tänderna att vrida om handtaget och öppna dörren – åtminstone ibland.

Hur kan det här komma sig? Varför blir vissa av oss själva och vissa av våra husdjur nyskapande utbrytarkungar/-drottningar (rent fysiskt eller symboliskt) och andra inte? Kan det vara så att vissa djur (liksom vissa människor) har en speciell typ av personlighet som präglas av nyfikenhet, envishet och förmåga att kombinera kunskaper och erfarenheter på ett nytt sätt? Kan man tänka sig att det gynnar gruppens och artens överlevnad om den innehåller en lagom balans mellan individer som är observanta nytänkare och andra som är konservativa, traditionella bevarare?

Roland Johansson har i en artikel i DN refererat en studie (ur tidskriften Nature) där en forskargrupp nu vetenskapligt har bevisat (det redan alla husdjursägare upptäckt) att olika individer inom varje djurart har olika personlighet. Det gäller allt från däggdjur till myror. Man har inte hittat någon bra vetenskaplig förklaring till detta fenomen. Kanske är det bara så att livet självt ställer så olika krav på individerna i olika tider, att olika personlighetstyper har krävts för att gruppen och arten skall kunna överleva.

Karin Bojs går i en artikel i DN (13/5-2007) ett steg längre. Hon beskriver hur det de senaste 200 åren förts fram olika teorier om ärftlighet, bl.a. teorier om att även förvärvade egenskaper kan ärvas. Teorier som bl.a. använts/missbrukats för politiska syften. Ett exempel är Lysenkos s.k. biologiska forskning i Sovjetunionen under 1920-1960-talen. De senaste 10-15 åren har dock forskningen inom epigenetiken (= bortom genetiken) vuxit fram. Inom den har man upptäckt att det tycks som om viss yttre påverkan (t.ex. stark stress) kan påverka våra gener. Det är inte så att själva strukturen i generna förändras (dna-kombinationen är oförändrad), utan snarare så att delar av generna stängs av eller på. Detta mönster av faktorer som stänger av och på generna tycks kunna ärvas generation efter generation. Det man nu försöker förstå är när, var, hur och varför generna slås av eller på.

Man har alltså sett att cellerna har ett minne, man förstår bara inte hur det fungerar.

När det gäller den andalusiske dobermannen Raaaél så kanske kan epigenetiken i framtiden förklara varför just han blev en utbrytarkung.

Om hundar och låsta dörrar

 

 

 

Visst har man hört talas om rävar som lätt lyfter av haspen och öppnar dörren till hönshuset. Katter som trycker ner handtag och öppnar dörrar är inte heller ovanliga. Hundar som själva låser upp och öppnar ytterdörren har jag dock aldrig hört talas om – inte förrän idag.

Visserligen har jag hört berättelsen om hundars hemliga liv. Enligt den är hundar egentligen förklädda människor som har valt att leva sitt liv som hundar. Ett liv som de kan tillbringa med att äta, sova och leka. På natten när människorna sover återtar hundarna sin människogestalt och kan leva sitt eget hemliga liv, som vi människor inte vet något om.

Vänner till mig köpte en liten hundvalp i Andalusien, Spanien. De tog hem den till Sverige och kallade den Raaaél (med tre a). Valpen var kelig, snäll och glad och oerhört nyfiken på sin nya matte och husse och deras värld. Med tiden blev den lilla valpen en mycket stor Dobermann, fast han tycktes inte vara riktigt medveten om det själv. Han ville fortfarande sitta i knä och gosa på valpvis. På tonårsvis började han dock tycka att hans familj hade en del dumma idéer som t.ex. att stänga in honom medan de gjorde skojiga saker ute som att gräva i trädgården eller måla staketet. Trodde de verkligen inte att han också kunde hjälpa till, för det ville han så gärna. Raaaél är en smart och hjälpsam hund som kan en massa saker.

Så kom den där dagen när han bara måste få följa med ut, det riktigt kliade i tassarna. Matte gick ut till ateljén och husse började fixa med bilen. Raaaél fick stanna inne. Tänk att de inte litade på honom. Bara för att han hade råkat hitta det där stället där han kunde åla ut under staketet. Han smet ju bara från gården en kort stund för att uppvakta traktens löpande tikar. Han hade varit duktig och visat matte och husse hålet när de frågade honom. Och ändå stänger de in honom. Orättvist! Artigt bad han först om att bli utsläppt men de lyssnade inte. Men bra hund reder sig själv. Det var bara att göra som han sett matte och husse göra. Man står på bakbenen, trycker ner handtaget med ena tassen och slår på låsvredet med den andra, och vips går dörren upp. De blev förvånade och ville se hur han hade gjort det och så klart visade Raaaél dem. Men varför blev de förvånade? Vet de inte att de har världens smartaste hund som älskar dem gränslöst och därför alltid bara måste få vara med. Så varför gör de så där? Äntligen förstod han! De har hittat på en ny lek. De tycker ju att det är så roligt att leka med fotbollen och blir så glada när han hämtar den. I den här nya leken stänger de in honom så att han skall försöka lista ut hur han skall ta sig ut. Tänk vad de kan hitta på. De är roliga, människorna.

Mer om Raaaél finns på mattes hemsida www.lenaberggren.com . Passa då också på att se på hennes fina målningar och läsa hennes kloka ord.