Idag är det den sista Luciadagen under årtusendets första decennium.
Lisa Larssons grupp kallas för adventsbarnen, men för mig har den alltid varit ett luciatåg.
Ljusen har jag tänt på julafton och sedan igen på Tjugondagknut när julen skall städas ut.
Högklassig samtida konst med måleri, skulptur, foto, glaskonst – kan man hitta det på en vanlig sommarutställning, och dessutom i ett järnverksmuseum? I Avesta gör man det.
Det kom en lockande inbjudan från Avesta, från min vän konstnären Lena Berggren med familj. Det var en inbjudan till Verket, till det gamla järnverket i Avesta som efter nedläggningen återuppstod i ny form. Förutom att på ett levande sätt berätta järnverkets historia, så har man olika evenemang där med konst, opera och kulturkvällar. Man har konferenser och marknader. Vart annat år visar man konstbiennalen Avesta Art.
Jag har besökt Avesta Art både 2006 och 2008. I år är det ett mellanår så de visar en ”vanlig sommarutställning”. Jag väntade mig därför inte särskilt mycket. Men årets sommarutställning imponerar. Det är definitivt ingen mellanutställning. Den har bredd och håller mycket hög klass.
Tolv konstnärer från Ruhrområdet i Tyskland visar måleri och skulptur. De tillhör alla Hagenring, en konstförening som bildades redan 1924. Utställningen är ett led i utbytet med konstföreningen KiD (Konst i Dalarna). De visar spännande målningar och skulpturer i en rad olika tekniker och material. Verken är allt från lysande färgstarka till sobert vita där enbart strukturerna verkar. Några bilder stannade kvar lite längre inom mig.
Annelie Brusten visar en serie collage i blandteknik. Hennes bilder griper tag. Hon målar med akryl och akvarell. Hon använder en rad olika material, bland annat delar av fotografier och tidningsbilder, när hon bygger sina verk i lager på lager. I de färdiga verken är det inte alltid lätt att se vad som är målat och vad som är collage.
Verena Baltes arbetar i olika blandtekniker där hon bl.a. använder linne, papper och ben. Jag föll för hennes vita verk i papper och linne som böljade i veck och krås.
Traute Kessler visade också vita eller nästan vita verk, där hon låter strukturerna snarare än färgen berätta. Hon arbetar i papper och använder tusch och akvarell. Hennes skira verk i tunna lager på lager tycktes sväva.
Bredvid Traute Kesslers spröda vita verk har man hängt verk av Bernhard Paura. Det är massiva verk i järn och plåt, rostiga och målade i jordfärger. Massiva verk som ändå kändes märkvärdigt lätta. Hängningen framhäver spänningen mellan konstnärernas verk samtidigt som de tillsammans skapar balans.
En stark kontrast var Claudia Schmidts färgstarka energiska målningar i olja och akryl.
Gabriele Nimmermanns humoristiska skulpturer i skrotmaterial charmade.
Gordon Brown gör skulpturer i trä, här ett virrvarr som utstrålar ett märkligt lugn.
Högst upp i Verket visar man fantastiska fågelfoton av den internationellt kände naturfotografen Brutus Östling. Jag trodde att man spelade en band med fågelläten till utställningen, men det visade sig vara ett gäng måsar som satt på Verkets tak och hade konsert.
Brutus Östling visar foton från sina böcker Pingvinliv (2006, nominerad till Augustpriset) och Kaxiga Fåglar – Personligheter och relationer i fåglarnas värld (2008). Det är det hans bilder skildrar: personligheter och relationer i fåglarnas värld, inte helt skilt från människornas tycks det. I många bilder möter man fågelns blick. Man iakttar och blir samtidigt själv iakttagen.
På väg ner igen passerar jag en av Verkets fasta installationer. Det är Tomas Nordbergs verk ”Ett stycke tid”. Det visades på första Avesta Art 1995 och köptes sedan in. Färgen som eld, den stilla rörelsen. Verket upphör inte att fascinera.
En av mina absoluta favoriter bland de verk som Verket köpt in är ändå glaskonstnären Kjell Engmans installation ”Vita Frun”. I hans tolkning av Hyttans mytomspunna Vita Frun, är hon klädd i klänning, hatt och högklackade skor – allt enligt 1920-talets mode. (Masugnen var ny 1915).
Installationen är en njutning att återse. I år har föremålen kombinerats och placerats på delvis nytt sätt. Kjell Engman arbetar mycket med ljus och ljud. Han belyser sina figurer för att sedan plötsligt låta dem försvinna i mörkret och lika plötsligt låta dem dyka upp igen – ibland på ett annat ställe.
En annat fint återseende från förra årets Avesta Art var fransmannen Nicolas Cesbrons retrospektiva verk ”A Post-Industrial Jungle”. Han har i trä och metall byggt en skog med gracila skulpturer och fantasidjur. En skog där det även finns möbler och lampor. Han arbetar också med ljus och ljud. I år har han även fört in rörelse. Skogen kan väckas till liv – om man kommer på hur. Om man går in i skogen och som ett barn sätter sig i gungan och börjar gunga, då vaknar skogen och börjar röra på sig.
Nicolas Cesbron själv beskriver sitt verk som ”En exposé över postindustrialismens tragedi …. På samma sätt som ruinerna av antikens tempel täcks av frodig vegetation och fylls med mytologiskt djurliv, rymmer stålverkets rum med maskinrelikter en helgedom tillägnad industrin i gången tid.”
Eftersom Avesta fyller 90 år i år visas en fin fotoutställning med gamla gatubilder. Man har valt ut olika platser och visar bilder tagna vid olika tidpunkter. Man ser hur staden förändrats, vuxit. Man har också filmvisning.
Avestas sommarutställning i Verket varar augusti månad ut.
Det var en upplevelse att få se så bra och inspirerande samtidskonst, och att få göra det i denna fantastiska miljö.
Se den!
Kom igen!
Nu är det bara 10 dagar kvar innan anmälan till FAOS Survivor-projekt skall vara inne (senast 30/4 2009). Om det är svårt att hinna få klart själva bidraget till dess så hör av er nu, så går det att få lite uppskov.
Det kommer att bli en bok och en konstutställning.
Jag jobbar för fullt på mitt bidrag.
Det är bara att skicka in ett konstverk plus en text. Det kan vara en berättelse eller en dikt.
Det skall handla om Surviving, om överlevnad, om livsglädje i stort.
Eftersom FAOS i detta projekt samarbetar med BRO Bröstcancerföreningarnas Riksorganisation – Rosa bandet är det bra om det handlar om bröstcancer, men det är inget krav. Det viktiga är tonvikten på överlevnad, på livsglädje.
Bidragen skall e-mailas till FAOS senast den 30/4.
Gå gärna in på FAOS hemsida (www.faos.se) och läs mer.
”Survivor” av Heidemarie Z Carnelid
För mig har Max Ernst genom åren varit förknippad med målningen ”Människobild” (1931) som finns på Moderna Museet i Stockholm. Genom åren har jag sett på den gröna målningen, funderat över vad den egentligen föreställer. Den gröna figuren mot en grön skrovlig bakgrund, en figur som både är man och växt, där växtens stam och blad sitter ihop med mannens ben, armar, huvud och kön. Figuren som både tycks stå helt avspänt och se på betraktaren och samtidigt vara på språng. I min fantasi föreställer målningen en av science fictionlitteraturens utomjordingar eller möjligen något slags skogsväsen. Men titeln har förbryllat…
Max Ernst var en av 1900-talets mest inflytelserika konstnärer. Han tillhörde surrealisterna och har i hög grad påverkat utvecklingen av den moderna konsten. Hans verk fortsätter att fascinera och inspirera konstnärer, författare, filmmakare med flera.
Hans verk är ständigt aktuella, särskilt i dagens oroliga värld.
På fredag den 6 februari öppnar den stora Max Ernst-utställningen ”Dröm och Revolution” på Louisiana konstmuseum i Danmark. Den kommer att visas där under våren ända fram till 1 juni. Det är en stor utställning med 175 verk som spänner över nästan 60 år. Många av verken är i privat ägo eller tillhör mindre samlingar och har tidigare inte visats offentligt. Utställningen ”Dröm och Revolution” är gjord i nära samarbete med Moderna Museet i Stockholm och har visats där under hösten. Utställningen blev en publikmagnet med höga besökssiffror. De som missade utställningen när den visades på Moderna Museet kan nu alltså ta en tur över Sundet och se den på Louisiana konstmuseum. Gör det!
Läs gärna mer om Max Ernst och hans konstnärskap i min artikel i Magasin 1 (www.magasinett.net).
I dagarna har Dramaten, vår traditionsrika nationalscen, fått en ny chef, Marie-Louise Ekman. Hon har en bred erfarenhet inom en rad kreativa, konstnärliga områden som konst, film, teater, TV och musik. Hon har lämnat jobbet som rektor på Konsthögskolan och blivit ny chef på Dramaten, teatern med anor från 1700-talet.
Vid mötena med media har Marie-Louise Ekman tagit emot i sitt nyinredda arbetsrum på Dramaten. Interiören är oväntad, men ser mycket lovande ut. Marie-Louise Ekman har slängt ut de gamla möblerna och inrett rummet som en konstnärsateljé. Ett rum som signalerar utrymme och högt i tak för olika konstnärliga uttryck och frihet från bundenhet till de slags traditioner som är begränsande. Hon har dock behållit ljuset, en enorm ljuskrona i guld samt stolarna nu omklädda i en rosa färg. Rosa i olika nyanser är en färg som går igen såväl i hennes konst som i hennes scenografier. ”Det är roligt att gå in i ett nytt rum och göra det till sitt. Det här är som ett oskrivet blad. Om det var ett minnenas rum, så skall det synas att det nu skall handla om nuet och framtiden.”
Mycket av Dramatens verksamhet är redan planerad, så man kanske inte kommer att märka att det är en ny chef förrän nästa år. För Marie-Louise Ekman är teater skratt och tårar, starka känslor. Personligen önskar jag att få lite mer skratt, och varför inte lite mer av kombinationen teater, musik och dans i dansaren och koreografen Mats Eks anda även på Dramaten.
Jag tror att Marie-Louise Ekman har mycket goda förutsättningar att på Dramaten, med dess scener, dess fantastiska skådespelare och verkstäder, skapa en miljö som är närande för olika kreativa uttryck, för vidareutveckling och för konstnärligt växande.
Mer om Marie-Louise Ekman, hennes bakgrund och karriär finns att läsa i min artikel på Magasin 1 (www.magasinett.net).
För ett par dagar sedan åkte jag till Waldemarsudde i Stockholm för att se utställningen som alla pratade om, Utställningen med akvareller och grafik av Lars Lerin.
Jag var tveksam till att gå, då jag tidigare bara hade sett hans bilder av snö och is. Exakt målade med fantastisk teknik. Bleka nästan vibrerande ljusa bilder i olika vita och ljusblå nyanser. De var fantastiska, men kunde de fylla de två översta våningarna på Waldemarsudde och ge publikrekord?
Men utställningen är mycket mer än så. Målningarna som visas är från olika perioder från 1980-talet fram till idag. De olika salarna har olika teman som t.ex. Värmland, Lofoten, Resor.
Målningarna drabbade verkligen. Lars Lerin är oerhört hantverksskicklig. Han målar närmast fotorealistiskt exakt. I flera målningar syns övermålningar, andra målningar kan anas under ytan, djupet ökar, ger fler dimensioner. På vissa målningar finns handskrivna minnesanteckningar, svårtydda. Han gör monumentala verk, men också mindre målningar ofta sammanfogade till collage.
Även om trähusen, ladorna, flerfamiljshusen i betong, liksom de öde byarna och kalhyggena är exakt avbildade så finns det en sinnlighet, ett liv i bilderna. Man kan känna dofterna och höra tystnaden.
Här finns det mörka, det kompakta, massiva mörkret. Målningar med tyngd, där mörkrets alla färgnyanser kan anas. Jordfärgerna som förenar landskapen med husen med djuren och människorna. I kontrast ljuset som tränger ner ovanifrån genom molntäcket, som får den blöta marken, vattenpölarna att skimra. Ljuset som tränger ut genom springorna, ut genom enstaka fönster i de stängda husen. Allt väl tillstängt men ändå med ljusstrimmor av hopp. Mina ögon sökte och drogs till ljusen i mörkret.
Hans förmåga att i mörkret fånga ljus, att skildra melankolin och långsamhetens lov. Att med vördnad inför tillvaron visa som han säger ”livet i det lilla formatet som betyder något”. Som den lilla målningen av en mus, som helt oväntat satt nere vid golvet nära dörrhålet i en av salarna.
Lars Lerin är född 1954 i Munkfors i Värmland. Han har studerat vid Gerlesborgsskolan och Valands konsthögskola. Han är även författare och poet och har givit ut över 40 böcker. Efter att flera år ha rest och bott bl.a. i Lofoten i Norge, har han nu flyttat tillbaka till Munkfors och har en permanent utställning på Laxholmen utanför Munkfors.
I samband med utställningen ger han ut boken ”Mellan Husen. Bilder från Lofoten”. Själv köpte jag hans bok ”Uthus. Akvareller 1982-2003” (från 2004), en bok fylld av hans underbara målningar av gamla hus.
Den fantastiska utställningen håller på till på söndag. Varför inte ta en promenad ut på Djurgården och se den.
Konstnären kjARTan Slettemark har avlidit. Det var så han började stava sitt ovanliga namn när han upptäckte konsten mitt i namnet. Konsten blev en del av hans identitet, han blev sina egna konstverk.
kjARTan Slettemark föddes i Norge, men flyttade i slutet av 1950-talet som 27-åring till Sverige, där han sedan blev kvar. Han studerade vid Gerlesborgsskolan och Konsthögskolan i Stockholm.
Det är inte så lätt att beskriva kjARTan Slettemark och hans konst (tidningskrönikor bl.a. här, här). Han var en mycket mångsidig och kontroversiell konstnär. Under 1960- och 1970-talen var han mest känd för sin politiska konst. Hans motto var ”Ont skall med konst fördrivas”.
Själv betecknade kjARTan Slettemark sig som performancekonstnär. För många blev han känd när han ställde ut sig själv på Liljevalchs vårsalong 1975. Han gjorde där en performance iklädd pudelkostym gjort av peruker från en stripteaseklubb. Vissa uppfattade kjARTan Slettemark mest som en provokatör. Själv ansåg han att en konstnär i första hand provocerar sig själv. Han tänkte aldrig på vad den ena eller andra skulle tycka utan gjorde det för sin egen skull.
Det är den fantastiska fotografen Ewa Rudling som har tagit fotona av kjARTan Slettemark. kjARTan Slettemark beskriver hon i sin bok ”Svenska Konstnärer” som: ”Schaman – vidiot – konstbesprutare – antikonformist – miljöskapare – pionjär i återanvändning – som har ungdomen med sig och fickorna fulla av nya tricks. kjARTan var postmodernist långt innan begreppet uppfanns.”
Men jag vill också citera Jan Åke Pettersson, Hangar Westfold Kunstmuseum, Norge som beskriver kjARTan Slettemark på följande vis: ”Ingen annan svensk konstnärs verksamhet är väl bättre ägnad att beskriva vad man idag kallar Postmodernism än Kjartan Slettemarks 30-åriga karriär som kulturkritisk enmansrörelse och estetisk borderliner. Från mitten av 60-talet gjorde han sig mest ökänd som den konstnär som mest konsekvent levde upp till William Burroughs tes: ”Ingenting är sant. Allting är tillåtet.”
Så har den slagit till igen – mitt måndagsexemplar till dator. Inte så gammal, några år bara, men med flera småreparationer. Allt segare har den gått det senaste året.
I början av förra veckan drog den sin sista suck och var stendöd när jag försökte starta den. När jag tryckte på On-knappen var den helt tyst, inte minsta ljud avslöjade att den ens försökte starta. Den blinkade bara långsamt några gånger med sina blå lampor som till ett stillsamt farväl.
Gick något att rädda? Skräcken grep mig. Vis av mitt förra datorhaveri hade jag gjort back-up på mina bilder och en del texter, men hade missat att göra det på alla mailadresser och viktiga mail. Mina vänner på nätet måste ha undrat när jag plötsligt försvann från jordens yta – eller snarare från cyberspace.
Men jag har fått hjälp. Mina nära och kära konstaterade att hårddisken var ok, allt skulle kunna gå att återskapas. Nu står en ny dator här hemma. Den är enligt uppgift bättre, snabbare och rymmer mer. Successivt fylls den på med data från den gamla datorn. Sakta men säkert börjar jag hitta mina data, försöker bringa ordning i röran. Sakta men säkert börjar jag begripa mig på nya Windows Vista.
Allt är långtifrån på plats, det tar sin tid. Snart men inte än går det att pusta ut.
Skulpturen är av Birgitte Söndergaard
På lördag 4 oktober kl.12-16 har gruppen Via Firenze Sweden vernissage på Galleri Cosmopolitan, Kronhusgatan 2F, Göteborg.
Den svenska grupp som ställde ut på Biennalen i Florens 2007 har bildat gruppen Via Firenze Sweden. Den 4 – 26 oktober kommer vi 18 konstnärer att ställa ut tillsammans för första gången.
Titta gärna in på vår hemsida (www.viafirenze.se) för en närmare presentation av konstnärerna i gruppen samt på Galleri Cosmopolitans hemsida (www.gallericosmopolitan.se) för en utförligare presentation av utställningen.
Via Firenze Swedens utställning på Galleri Cosmopolitan, Kronhusgatan 2F, Göteborg pågår 4-26 oktober. Den är öppen torsdag-fredag 13-17, lördag-söndag 12-16.
Välkomna till utställningen och till vernissagen lördag 4 oktober kl. 12-16.
Tack alla ni som besökte min utställning på Galleri Ängel. Tack alla ni som hörde av sig på annat sätt. Det har varit roliga och inspirerande möten med galleriet fyllt av underbar blomdoft.
Några bilder från vernissagen.
