Avesta Sommarutställning 2009

Högklassig samtida konst med måleri, skulptur, foto, glaskonst – kan man hitta det på en vanlig sommarutställning, och dessutom i ett järnverksmuseum? I Avesta gör man det.

Det kom en lockande inbjudan från Avesta, från min vän konstnären Lena Berggren med familj. Det var en inbjudan till Verket, till det gamla järnverket i Avesta som efter nedläggningen återuppstod i ny form. Förutom att på ett levande sätt berätta järnverkets historia, så har man olika evenemang där med konst, opera och kulturkvällar. Man har konferenser och marknader. Vart annat år visar man konstbiennalen Avesta Art.

Jag har besökt Avesta Art både 2006 och 2008. I år är det ett mellanår så de visar en ”vanlig sommarutställning”. Jag väntade mig därför inte särskilt mycket. Men årets sommarutställning imponerar. Det är definitivt ingen mellanutställning. Den har bredd och håller mycket hög klass.

Tolv konstnärer från Ruhrområdet i Tyskland visar måleri och skulptur. De tillhör alla Hagenring, en konstförening som bildades redan 1924. Utställningen är ett led i utbytet med konstföreningen KiD (Konst i Dalarna). De visar spännande målningar och skulpturer i en rad olika tekniker och material. Verken är allt från lysande färgstarka till sobert vita där enbart strukturerna verkar. Några bilder stannade kvar lite längre inom mig.

Annelie Brusten visar en serie collage i blandteknik. Hennes bilder griper tag. Hon målar med akryl och akvarell. Hon använder en rad olika material, bland annat delar av fotografier och tidningsbilder, när hon bygger sina verk i lager på lager. I de färdiga verken är det inte alltid lätt att se vad som är målat och vad som är collage.

Verena Baltes arbetar i olika blandtekniker där hon bl.a. använder linne, papper och ben. Jag föll för hennes vita verk i papper och linne som böljade i veck och krås.

Traute Kessler visade också vita eller nästan vita verk, där hon låter strukturerna snarare än färgen berätta. Hon arbetar i papper och använder tusch och akvarell. Hennes skira verk i tunna lager på lager tycktes sväva.

Bredvid Traute Kesslers spröda vita verk har man hängt verk av Bernhard Paura. Det är massiva verk i järn och plåt, rostiga och målade i jordfärger. Massiva verk som ändå kändes märkvärdigt lätta. Hängningen framhäver spänningen mellan konstnärernas verk samtidigt som de tillsammans skapar balans.

En stark kontrast var Claudia Schmidts färgstarka energiska målningar i olja och akryl.

Gabriele Nimmermanns humoristiska skulpturer i skrotmaterial charmade.

Gordon Brown gör skulpturer i trä, här ett virrvarr som utstrålar ett märkligt lugn.

Högst upp i Verket visar man fantastiska fågelfoton av den internationellt kände naturfotografen Brutus Östling. Jag trodde att man spelade en band med fågelläten till utställningen, men det visade sig vara ett gäng måsar som satt på Verkets tak och hade konsert.

Brutus Östling visar foton från sina böcker Pingvinliv (2006, nominerad till Augustpriset) och Kaxiga Fåglar – Personligheter och relationer i fåglarnas värld (2008). Det är det hans bilder skildrar: personligheter och relationer i fåglarnas värld, inte helt skilt från människornas tycks det. I många bilder möter man fågelns blick. Man iakttar och blir samtidigt själv iakttagen.

På väg ner igen passerar jag en av Verkets fasta installationer. Det är Tomas Nordbergs verk ”Ett stycke tid”. Det visades på första Avesta Art 1995 och köptes sedan in. Färgen som eld, den stilla rörelsen. Verket upphör inte att fascinera.

En av mina absoluta favoriter bland de verk som Verket köpt in är ändå glaskonstnären Kjell Engmans installation ”Vita Frun”. I hans tolkning av Hyttans mytomspunna Vita Frun, är hon klädd i klänning, hatt och högklackade skor – allt enligt 1920-talets mode. (Masugnen var ny 1915).

Installationen är en njutning att återse. I år har föremålen kombinerats och placerats på delvis nytt sätt. Kjell Engman arbetar mycket med ljus och ljud. Han belyser sina figurer för att sedan plötsligt låta dem försvinna i mörkret och lika plötsligt låta dem dyka upp igen – ibland på ett annat ställe.

En annat fint återseende från förra årets Avesta Art var fransmannen Nicolas Cesbrons retrospektiva verk ”A Post-Industrial Jungle”. Han har i trä och metall byggt en skog med gracila skulpturer och fantasidjur. En skog där det även finns möbler och lampor. Han arbetar också med ljus och ljud. I år har han även fört in rörelse. Skogen kan väckas till liv – om man kommer på hur. Om man går in i skogen och som ett barn sätter sig i gungan och börjar gunga, då vaknar skogen och börjar röra på sig.

Nicolas Cesbron själv beskriver sitt verk som ”En exposé över postindustrialismens tragedi …. På samma sätt som ruinerna av antikens tempel täcks av frodig vegetation och fylls med mytologiskt djurliv, rymmer stålverkets rum med maskinrelikter en helgedom tillägnad industrin i gången tid.”

Eftersom Avesta fyller 90 år i år visas en fin fotoutställning med gamla gatubilder. Man har valt ut olika platser och visar bilder tagna vid olika tidpunkter. Man ser hur staden förändrats, vuxit. Man har också filmvisning.

Avestas sommarutställning i Verket varar augusti månad ut.

Det var en upplevelse att få se så bra och inspirerande samtidskonst, och att få göra det i denna fantastiska miljö.

Se den!

Öland sommar 2009

Är åter hemma efter en ljuvlig tid på Södra Öland.

OK. Det var inte särskilt varmt, inte mycket sol, blåste gjorde det också.

Men det spelade ingen roll. Att vistas på denna vackra ö, se svalorna och känna doften av rosor. Vara bland vänner, äta jordgubbar, måla.

Det har varit en tid att må gott, vila och hämta krafter.

Till Indien. Konst med mening.

Tillsammans med en grupp svenska konstnärer fick jag möjlighet att resa till Indien för att delta i ett TellusArt-projekt. TellusArt är en organisation som ”genom konsten vill belysa ämnen som berör och kräver mänsklighetens uppmärksamhet och engagemang för att kunna lösas”. En organisation som tror på konstens kraft och möjligheter att påverka, att kunna göra skillnad.

Det här delprojektet fokuserade på barns och ungdomars funderingar kring miljö, natur och global uppvärmning och hur de uttrycker dem i teckningar och målningar. Fantastiska verk gjorda av barn och ungdom från Sverige, Indien, Pakistan, Afghanistan, Nepal, Bangladesh och Sri Lanka hade samlats in och visades nu på prestigefyllda Indira Gandhi National Centre for Arts i New Delhi, Indien. Under resan träffade vi också och samtalade med indiska barn, ungdomar och konststuderanden medan de målade på detta tema.

Projektet bestod även i att sammanföra svenska och indiska konstnärer. Vi ställde ut tillsammans på några av Indiens finaste och mest prestigefyllda gallerier bl.a. Indira Gandhi National Centre for Arts i New Delhi och Chandigarh Museum and Art Gallery i Chandigarh. Vi umgicks, utbytte tankar och erfarenheter och målade tillsammans i inspirerande workshops. Nya vänskapsband knöts.

Så upplevde vi bit för bit olika delar, olika sidor av Indien. Vi landade först i New Delhi, huvudstaden med fler invånare än hela Sverige. Vi färdades i den myllrande täta trafiken i trängseln av bilar, bussar, trehjulingar och motorcyklar med tutande signalhorn. Genom smoggen, med stora ögon såg vi på korna och hundarna som obekymrade tog sin plats i gatubilden. Lät sinnena fyllas av alla färger på husen, de dekorerade lastbilarna och kvinnornas vackra kläder. Drack chai-te, åt den kryddstarka maten och kände dofterna. Upplevde tystnaden och stillheten i templen. Jag förundrades över den harmoni som överallt tycktes finnas mitt i värsta kaoset.

Vi färdades längs vägarna, genom städer och byar, såg förutom lastbilar och traktorer, vagnar dragna av oxar, kameler, hästar eller mulor. Vi såg vackert dekorerade elefanter. Där fanns apor, kor och bufflar, såväl bundna som fria och lösgående. Och så flockarna av hundar som tycktes leva separat från människorna, utan minsta intresse av dem.

Vi for norrut till Chandigarh, den nya staden som skapades av den franske arkitekten Le Corbusier. Den invigdes officiellt 1953 som Punjabs, och senare även Haryanas, nya huvudstad. En stad som, i kontrast till Delhi, från början byggdes upp i ett strikt rutnät av snörräta gator och delades upp i sektorer. Staden har inte tillåtits att svälla ut organiskt utan den strikta formen har bibehållits när staden växer. I staden finns en otrolig stenträdgård med fantastiska skulpturer, grottor och vattenfall. Den är byggd av återvunnet material som t.ex. betongbitar från byggarbetsplatser, uttjänta elkontakter och trasiga färgrika armband. Staden har även anlagt en vacker rosenträdgård och en stor konstgjord sjö med vackra strandpromenader.

Längs smala svindlande serpentinvägar färdades vi en bit upp i Himalaya. På 1700 meters höjd i Dharampur, Solan hade vi återigen utställning och målade i workshop. En fantastisk miljö med underbara vyer.

Under de 17 dagarna i Indien såg jag märkliga platser, besökte tempel av olika slag och fick del av Indiens rika skatter av berättelser, av sagor och myter. Jag charmades av vänligheten och den översvallande gästfriheten. Jag fick ofta frågan hur det kom sig att jag har ett indiskt förnamn. Tydligen är Anita lika vanligt i Indien som i Sverige.

Jag har varit i Indien. En fantastisk upplevelse som öppnat upp nya dörrar i mitt inre. Snön låg vit när jag kom hem. Kontrasten är stor. Kroppsligen är jag hemma igen, men mitt inre är delvis fortfarande kvar. När jag helt har landat är det dags att ta fram en duk, fatta penseln och lägga upp färg. Det skall bli spännande se vad som nu kommer fram på duken.

Max Ernst: Dröm och revolution

För mig har Max Ernst genom åren varit förknippad med målningen ”Människobild” (1931) som finns på Moderna Museet i Stockholm. Genom åren har jag sett på den gröna målningen, funderat över vad den egentligen föreställer. Den gröna figuren mot en grön skrovlig bakgrund, en figur som både är man och växt, där växtens stam och blad sitter ihop med mannens ben, armar, huvud och kön. Figuren som både tycks stå helt avspänt och se på betraktaren och samtidigt vara på språng. I min fantasi föreställer målningen en av science fictionlitteraturens utomjordingar eller möjligen något slags skogsväsen. Men titeln har förbryllat…

Max Ernst var en av 1900-talets mest inflytelserika konstnärer. Han tillhörde surrealisterna och har i hög grad påverkat utvecklingen av den moderna konsten. Hans verk fortsätter att fascinera och inspirera konstnärer, författare, filmmakare med flera.

Hans verk är ständigt aktuella, särskilt i dagens oroliga värld.

På fredag den 6 februari öppnar den stora Max Ernst-utställningen ”Dröm och Revolution” på Louisiana konstmuseum i Danmark. Den kommer att visas där under våren ända fram till 1 juni. Det är en stor utställning med 175 verk som spänner över nästan 60 år. Många av verken är i privat ägo eller tillhör mindre samlingar och har tidigare inte visats offentligt. Utställningen ”Dröm och Revolution” är gjord i nära samarbete med Moderna Museet i Stockholm och har visats där under hösten. Utställningen blev en publikmagnet med höga besökssiffror. De som missade utställningen när den visades på Moderna Museet kan nu alltså ta en tur över Sundet och se den på Louisiana konstmuseum. Gör det!

Läs gärna mer om Max Ernst och hans konstnärskap i min artikel i Magasin 1 (www.magasinett.net).

Marie-Louise Ekman på Dramaten

I dagarna har Dramaten, vår traditionsrika nationalscen, fått en ny chef, Marie-Louise Ekman. Hon har en bred erfarenhet inom en rad kreativa, konstnärliga områden som konst, film, teater, TV och musik. Hon har lämnat jobbet som rektor på Konsthögskolan och blivit ny chef på Dramaten, teatern med anor från 1700-talet.

Vid mötena med media har Marie-Louise Ekman tagit emot i sitt nyinredda arbetsrum på Dramaten. Interiören är oväntad, men ser mycket lovande ut. Marie-Louise Ekman har slängt ut de gamla möblerna och inrett rummet som en konstnärsateljé. Ett rum som signalerar utrymme och högt i tak för olika konstnärliga uttryck och frihet från bundenhet till de slags traditioner som är begränsande. Hon har dock behållit ljuset, en enorm ljuskrona i guld samt stolarna nu omklädda i en rosa färg. Rosa i olika nyanser är en färg som går igen såväl i hennes konst som i hennes scenografier. ”Det är roligt att gå in i ett nytt rum och göra det till sitt. Det här är som ett oskrivet blad. Om det var ett minnenas rum, så skall det synas att det nu skall handla om nuet och framtiden.”

Mycket av Dramatens verksamhet är redan planerad, så man kanske inte kommer att märka att det är en ny chef förrän nästa år. För Marie-Louise Ekman är teater skratt och tårar, starka känslor. Personligen önskar jag att få lite mer skratt, och varför inte lite mer av kombinationen teater, musik och dans i dansaren och koreografen Mats Eks anda även på Dramaten.

Jag tror att Marie-Louise Ekman har mycket goda förutsättningar att på Dramaten, med dess scener, dess fantastiska skådespelare och verkstäder, skapa en miljö som är närande för olika kreativa uttryck, för vidareutveckling och för konstnärligt växande.

Mer om Marie-Louise Ekman, hennes bakgrund och karriär finns att läsa i min artikel på Magasin 1 (www.magasinett.net).

Lars Lerin på Waldemarsudde

För ett par dagar sedan åkte jag till  Waldemarsudde i Stockholm för att se utställningen som alla pratade om, Utställningen med akvareller och grafik av Lars Lerin.

Jag var tveksam till att gå, då jag tidigare bara hade sett hans bilder av snö och is. Exakt målade med fantastisk teknik. Bleka nästan vibrerande ljusa bilder i olika vita och ljusblå nyanser. De var fantastiska, men kunde de fylla de två översta våningarna på Waldemarsudde och ge publikrekord?

Men utställningen är mycket mer än så. Målningarna som visas är från olika perioder från 1980-talet fram till idag. De olika salarna har olika teman som t.ex. Värmland, Lofoten, Resor.

Målningarna drabbade verkligen. Lars Lerin är oerhört hantverksskicklig. Han målar närmast fotorealistiskt exakt. I flera målningar syns övermålningar, andra målningar kan anas under ytan, djupet ökar, ger fler dimensioner. På vissa målningar finns handskrivna minnesanteckningar, svårtydda. Han gör monumentala verk, men också mindre målningar ofta sammanfogade till collage.

Även om trähusen, ladorna, flerfamiljshusen i betong, liksom de öde byarna och kalhyggena är exakt avbildade så finns det en sinnlighet, ett liv i bilderna. Man kan känna dofterna och höra tystnaden.

Här finns det mörka, det kompakta, massiva mörkret. Målningar med tyngd, där mörkrets alla färgnyanser kan anas. Jordfärgerna som förenar landskapen med husen med djuren och människorna. I kontrast ljuset som tränger ner ovanifrån genom molntäcket, som får den blöta marken, vattenpölarna att skimra. Ljuset som tränger ut genom springorna, ut genom enstaka fönster i de stängda husen. Allt väl tillstängt men ändå med ljusstrimmor av hopp. Mina ögon sökte och drogs till ljusen i mörkret.

Hans förmåga att i mörkret fånga ljus, att skildra melankolin och långsamhetens lov. Att med vördnad inför tillvaron visa som han säger ”livet i det lilla formatet som betyder något”. Som den lilla målningen av en mus, som helt oväntat satt nere vid golvet nära dörrhålet i en av salarna.

Lars Lerin är född 1954 i Munkfors i Värmland. Han har studerat vid Gerlesborgsskolan och Valands konsthögskola. Han är även författare och poet och har givit ut över 40 böcker. Efter att flera år ha rest och bott bl.a. i Lofoten i Norge, har han nu flyttat tillbaka till Munkfors och har en permanent utställning på Laxholmen utanför Munkfors.

I samband med utställningen ger han ut boken ”Mellan Husen. Bilder från Lofoten”. Själv köpte jag hans bok ”Uthus. Akvareller 1982-2003” (från 2004), en bok fylld av hans underbara målningar av gamla hus.

Den fantastiska utställningen håller på till på söndag. Varför inte ta en promenad ut på Djurgården och se den.

Rosa Bandet – Att välja hatt

Hon önskade att det bara varit en dröm, att hon denna morgon skulle möta sin gamla vanliga bild i spegeln, att hon skulle slippa se den skalliga damen utan ögonbryn och fransar. På nattlinnet kunde hon se hur bara hennes ena bröst buktade ut, där det andra suttit var det platt.

Hon hade skött om sig, hade regelbundet gått på mammografi, allt var väl. Men den där morgonen i duschen för mindre än ett år sedan hade hon känt den, den lilla knölen, inte större än en ärta. Den satt på vänstra bröstet. Det var rakt över hjärtat, hann hon tänka. Men hon slog bort allt. Klädde sig och skyndade ut i livet. Just nu ville hon bara leva, få vara bekymmerslös en period. Kanske skulle knölen försvinna av sig själv, kanske skulle den vara borta om inte i kväll så åtminstone i morgon.

Knölen var inte borta på kvällen och inte dagen därpå heller. Det var så de började. Dagarna som för alltid ändrade hennes liv. Efter detta skulle hon aldrig vara densamma mer.

Läs gärna fortsättningen på Magasin1.

Målningen ”Survivor” är gjord av Heidemarie Z Carnelid och säljs till förmån för Rosa Bandet.

I kväll är det stora Rosa Bandet-galan på TV.

Länkar till Rosa Bandet insamlingarna här, här m.fl.

Rosa Bandet

”Survivor” av Heidemarie Z Carnelid

Utställningen på Galleri Ängel

Tack alla ni som besökte min utställning på Galleri Ängel. Tack alla ni som hörde av sig på annat sätt. Det har varit roliga och inspirerande möten med galleriet fyllt av underbar blomdoft.

Några bilder från vernissagen.

Dags för vernissage på Ängel

Om några timmar har jag vernissage. Målningarna är hängda och lyckoclownen är på plats. Lyckoclownen som jag fick av Ylva, innehavare av underbara butiken Smyckeskrinet i Borgholm på Öland.

Vernissagen är kl 13-17 på Galleri Ängel, Västerlånggatan 65 i Gamla Stan. Utställningen är öppen mån-fre 11-18, lör-sön 11-16 till den 26 september. Välkomna!

Britt-Marie Aulin-Tonning, Britt-Marie Carlsson och Märta Raléus på Galleri Svea

Britt-Marie Aulin-Tonning, Britt-Marie Carlsson och Märta Raléus ställer denna vecka tillsammans ut på Galleri Svea, Köpmangatan 4 i Gamla Stan, Stockholm. Alla är medlemmar i Svenska Konstnärer. Britt-Marie Aulin-Tonning visar målningar i olja och akryl, Britt-Marie Carlsson visar målningar och keramik, och Märta Raléus visar keramik.

Utställningen som helhet är mycket sevärd. Keramiken som visas är oerhört fin. Det är vackra skålar och fat utförda i olika tekniker bl.a. raku. Där finns söta höns och kycklingar och fina små kvinnoskulpturer.

Det var roligt att träffa och samtala med konstnärerna. Särskilt roligt var det att äntligen möta Britt-Marie Aulin-Tonning eftersom vi tidigare umgåtts via Svenska Konstnärers bloggar. Britt-Marie driver Bokenäs Konsthall i Skåne och är en skicklig keramiker och målare.

Här på Galleri Svea visar hon målningar. Särskilt förtjust blev jag i hennes ”Långhalsingar”. De har strikta former och vackra färger, ser vid första anblicken lite skojiga ut. Därefter ser man mer. Sakta sjunker bilderna in, bilder tagna ur livet speglande våra relationer, de goda såväl som de smärtsamma.

Utställningen pågår t.o.m. torsdag den 11 september. Passa på att se den.