Några rader ur Tomas Tranströmers dikt ”Dagsmeja” (från ”Den Halvfärdiga Himlen”, 1962):

Solen fanns högt över isen flygande på stället både varm
och kall.
Vinden gick fram sakta som om den sköt en barnvagn
framför sig.

Familjerna gick ut, de såg öppen himmel för första gången
på länge.
Vi befann oss i första kapitlet av en mycket stark berättelse.

Solskenet fastnade på alla pälsmössor som frömjöl på
humlorna

och solskenet fastnade på namnet VINTER och satt kvar där
tills vintern var över.

God Jul och

Ett Gott Nytt År 2012!

Igår föll vinterns första snö. Den ligger kvar på marken, på träd och buskar. Den ligger även på mina tappert blommande rosor vid husväggen.

På fönsterrutan hittar jag en liten snigel med hus. Den är knappt 1 cm stor. Den klamrar sig fast vid fönsterrutan, kanske för att få värme, medan den spanar ut på snön som faller. När mörkret kommer så drar den sig in i sitt hus igen.

Lisa Larssons underbara adventsbarn har förgyllt mina vintermånader ända sedan de kom in i mitt hem för många år sedan. Nu har det blivit en tradition att ta fram dem i advent, att sätta i ljusen, ibland vita, ibland i guld, ibland röda. Först idag på Luciadagen brukar jag tända ljusen för första gången och se adventsbarnen förvandlas till ett luciatåg. De står framme till långt in i januari.

Johanna Koljonens krönika i DN brukar jag läsa vid frukostbordet. Jag missar den sällan. Den är av det där slaget som både ger leende och eftertanke. Inte sällan följer hennes ord mig under dagen. Dagens krönika har titeln ”Att bringa ljus där mörker råder” och handlar om luciafirandet, men inte bara om det. Den handlar djupare om att betvinga mörkret, att göra världen till en ljusare, bättre och mer kärleksfull värld för alla. I krönikan citerar hon Franciskus bön. Den skrevs redan i början av 1200-talet, men är lika aktuell idag i vår oroliga värld.

”Låt mig bringa kärlek där hatet råder.
Låt mig bringa förståelse där orätt har begåtts.
Låt mig skapa endräkt där oenighet råder.
Låt mig bringa sanning där villfarelse råder.
Låt mig bringa tro där tvivlet råder.
Låt mig bringa hopp där misströstan råder.
Låt mig bringa ljus där mörker råder.
Låt mig bringa glädje där sorgen råder.”

Mitt i allt det vackra och högstämda så behöver jag få balans och landa i den konkreta vardagen. I bokhyllan letar jag fram Kristina Lugns dikter. Jag börjar bläddra och hittar i diktsamlingen ”Hej då, ha det så bra” (2003) följande rader:

”Jag är inte
en schlager.
Jag råkar bara handla
om samma saker.
Jag har en slagdänga
i hjärnskålen.
Jag skrider
som ett luciatåg
mellan sängkläderna.
Jag skiner
som en kristallkrona
i mina inre tomrum”

Det kom lite snö för ett par dagar sedan, men den regnade snabbt bort. Så det är fortfarande barmark med gröna gräsmattor.

Rosorna? Jo, rosorna de fortsätter ihärdigt att sätta knopp och blomma vid husväggen. Men det är tuffare för dem nu, för det är kallare och framför allt mörkare ute, idag är det 2 plusgrader.

Akademiledamoten Kjell Espmark höll talet vid prisutdelningen. Han talade bl.a. om hur Tomas Tranströmers texter är så sammansatta men samtidigt så lätta, nästan tyngdlösa. Hur de talar direkt till sinnena intensivt här och nu. Hur texterna leder oss genom en halvöppen dörr in i ett rum som rymmer alla ögonblick och nu också oss alla. För mitt inre såg jag hur de liknade en dans eller ett trapetsnummer.

I onsdags skulle Tomas Tranströmer traditionellt ha hållit sin nobelföreläsning i Börssalen. Då han 1990 efter en stroke förlorade en stor del av sin förmåga att tala, fick nobelföreläsningen utformas annorlunda. Det blev ett skräddarsytt evenemang med musik och diktuppläsning, en hyllning till Tomas Tranströmer.

Evenemanget inleddes av Svenska Akademiens ständige sekreterare Peter Englund med orden:
”God poesi är ett mäktigt ting. Det kan förvandla vår bild av världen, göra den klarare, tydligare, skarpare. Och det för alltid. Man ska inte låta sig luras av den lågmälda tonen i Tomas Tranströmers poesi. Vissa av existensens verkliga storheter finns där ständigt närvarande: Minnet, Historien, Döden, Naturen – inte minst naturen. Men inte som en överväldigande närvaro utanför oss, eller som något som blir levande inför vår blick. Hos dig är det precis tvärtom: jaget, den enskilda människan är det prisma där allt detta löper samman. Det skänker oss en känsla av sammanhang, ja uppgift.”

Peter Englunds tal liksom hela programmet för Tomas Tranströmers nobelföreläsning (inklusive alla underbara dikter) finns att läsa på Svenska Akademiens hemsida. Där finns också det tal som hölls av Kjell Espmark vid själva prisutdelningen.

Jag hämtar en Haikudikt ur Tomas Tranströmers ”Den stora gåtan” (2004):

”Stor och långsam vind
från havets bibliotek.
Här får jag vila.”

Mer finns bl.a. här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, min förra blogg

Fortfarande är det mer höstlikt än vinter, men vindarna biter, de är allt kallare. Termometern visar idag på hela 5 grader varmt, men på nätterna kryper det ner mot noll.

Ingen snö har ännu synts till. Gräsmattorna lyser gröna och mot husväggen fortsätter rosorna ihärdigt att blomma.

Till skillnad från de två senaste åren så är det mer höstlikt än vinter. Termometern visar på hela 11 grader varmt.

Även om det har varit några frostnätter senaste veckorna, så har det ännu inte fallit någon snö. Men för säkerhets skull står snöskoveln redo utanför ytterdörren.

I gröna gräsmattor lyser tusenskönorna vita. Mot husväggen blommar rosorna. Naturen har ännu inte gått i vintervila.

Fantastiska fuchsia, flitig lisa och million bells som varit så vackra hela sommaren och som trotsigt blommar vidare fast det är sen höst på gränsen till vinter.