Jag är bevakad

mars 10, 2007

Jag är bevakad. Någon bevakar mig, kartlägger mitt liv. Någon bevakar varje steg jag tar, noterar mina vanor och letar efter svaga punkter. Någon tittar in genom fönstret på terassdörren. Dörrar, fönster och lås inspekteras noga. Varje morgon syns spår av inkräktaren i snön. När mörkret faller ökar oron inomhus. Gioia, min kanin blir på helspänn. Han försöker hindra mig att gå ut när mörkret faller. Han nosar noggrannt på mig när jag kommer in igen som för att försäkra sig om att jag är okey och inte har mött inkräktaren där ute i mörkret. På efternatten stampar Gioia, han varnar för faran som lurar där ute i den mörka trädgården. På morgonen syns spåren, spåren av inkräktaren.

I mars förra året hade vi en liknande inkräktare som bevakade oss. Den gången var jag inte beredd. Jag hade inte lagt märke till spåren, inte förstått att tyda dem. Överfallet kom då helt oväntat, på ett ögonblick, när jag vände mig bort. Den stora räven, stor och praktfull med yvig vacker päls, var fullständigt orädd för människor. Den var kung. Den hotade människorna i området. Den tog grannarnas katter och barnens och min ena kanin. Den försökte ta mindre hundar och hotade deras hussar och mattar. När den övergick till att jaga på dagtid och började gå på dagisgårdarna grep samhället in, skickade jägare som sköt den.

Nu är rävspåren tillbaka. Nu är jag beredd. Gioia, min mer än 7 år gamla kanin bor numera inomhus i en bur i vardagsrummet. Han är trygg och tillbringar kvällarna med att sitta i sin bur och se på TV med mig. Det var han som först gjorde mig uppmärksam på att vi åter var bevakade. Han blev orolig och varnade, tryggheten försvann. I trädgården brukade det finnas harar. Nu såg jag dem inte lika ofta. När de ändå någon gång kom och lade sig att sova vid buskarna satt alltid koltrastarna runt omkring och vaktade, redo att ge varningsrop. När så marken äntligen täcktes av snö blev det lätt att se rävspåren. Spåren utanför mitt hus, utanför fönster och dörrar. Nya spår varje morgon. De gjorde mig mer uppmärksam, minnena från förra året kom tillbaka.

Det är obehagligt att vara bevakad, även om det bara är av en räv. Man ser sig över axeln. Kollar att dörrar och fönster är ordentligt stängda. Kollar efter spår och tecken på att inkräktaren fortfarande bevakar oss. Är medveten om att minsta blotta eller oförsiktighet kommer att utnyttjas av inkräktaren. En inkräktare som är mycket smart och listig och också hungrig. En inkräktare som har upptäckt att den i bebyggda områden inte har några fiender, det är bara att ta för sig. En hungrig inkräktare med stort ego som betraktar och bevakar oss människor med våra småbarn och husdjur. En inkräktare som värderar och bedömer sina möjligheter.

Att vara bevakad av ett vilt djur, som förlorat sin rädsla för människor, är obehagligt och begränsar min tillvaro. Det är mycket obehagligt, men det går att hantera. Jag är inte hjälplös. Det vore trots allt annorlunda om det inte var en räv som bevakade mig, utan något eller någon annan…

Tankarna går till människor som i sin vardag alltid är bevakade. Som lever ett liv i ofrihet och ständigt underläge bevakade av de starkare. De starkare som i kraft av sin styrka givit sig själva rätt att bruka eller missbruka sin makt och sitt överläge. Alltför mångas tillvaro ser ut så. En tillvaro fylld av hjälplöshet. Ett liv där frihet från förtryck och rädsla är en ofattbar lyx och utopi. Tankarna går till George Orwells ”1984”.

Det är just det att vara bevakad, att bli kartlagd som är det riktigt obehagliga, vare sig det är av räv eller av människa. Att vara bevakad i stort som i smått. Vart tar all insamlad information vägen och hur kommer den att användas? Det nya lagförslaget om att det skall bli tillåtet för samhället att avlyssna all data- och telekommunikation ställer frågan på sin spets. Våra liv kan komma att lagras i väldiga arkiv eller databaser. De historiska exemplen förskräcker. För räven blir insamlad information till värdefull kunskap i uppfostran av kommande generationer stadsrävar.

Att vara bevakad är att vara ofri. Vår personliga frihet, som vi annars tar för given, hotas. Den privata sfären krymper i större eller mindre grad. Men varje potentiellt hot mot den personliga friheten ger oss samtidigt en möjlighet att tydligare se och värdera olika aspekter av vår frihet, aspekter som är lätt att ta för givna. I skuggan av ofrivilliga begränsningar döljer sig ofta även nya möjligheter, möjligheter som vi annars kanske inte hade upptäckt och kunnat utforska. Att inse, som bland andra Nelson Mandela talar om, att det trots allt inte är hur vi har det som är det avgörande, det är hur vi tar det.

Den fantastiska keramikern Lisa Larson gjorde dessa personliga porträtt av rävar under den tid hon var verksam på Gustavsbergs porslinsfabrik.

Jag är fortfarande bevakad…

lisa-larsson-skansen-rz.jpg

lisa-larsson-lilla-zoo-rz.jpg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: