Ingmar Bergman och Antonioni ur tiden

augusti 7, 2007

Två av vår tids största regissörer och filmskapare Ingmar Bergman och Michelangelo Antonioni har gått ur tiden – de dog t.o.m. samma dag den 30 augusti 2007. De var båda nyskapande i sitt sätt att skildra människan i vår tid och värld. Konstnärskap som banade väg för kommande generationer – om än på olika sätt.

Som ung student var jag storkonsument av film. För en låg avgift kunde man bli medlem av Cinemateket på Gärdet i Stockholm. Filmutbudet var rikt och varierat eftersom det var utformat för filmstuderanden. Man hade temaveckor med olika slags filmer, två filmer per dag. Vilket eldorado! Där såg jag klassikern ”Pansarkryssaren Potemkin” med den berömda scenen med barnvagnen som dramatiskt studsar nerför en lång trappa. Där fanns film med Greta Garbo, Bröderna Marx, westernfilmer, och så filmer av Ingmar Bergman, Antonioni och den franska nya vågen.

Vi var många som drogs till den franska nya vågens filmer där det ständigt tycktes regna, huvudpersonerna ofta låg till sängs, rökte och förde djupa samtal. Efter filmerna satt vi långa nätter, rökte, drack te eller rödvin och pratade om livet.

Vi såg den italienske filmmakaren Antonionis filmer med den undersköna Monica Vitti. Uttrycksfulla, oerhört vackra filmer som tycktes märkligt stillastående med nästan ingen handling eller dialog. Filmer med långa tagningar där yttre miljön spelade huvudrollen och människorna tycktes suddas ut. Människorna vandrade omkring som främlingar, slutna i sig själva och fyllda av vilsenhet och leda. De var på väg bort, bort från varandra, från sammanhang, från samhället.

Vi såg Ingmar Bermans filmer. Åkte i våra inre med Viktor Sjöström i bilen till våra egna smultronställen. Vi såg sommarljuset, havet och kärleken i ”Sommaren med Monika” och kände igen hur, när sommaren övergår i höst och mörkret återkommer, vardagens realiteter också hinner ikapp. Vi fascinerades av Sven Nykvists foto som gjorde filmerna svindlande vackra.

Dödens vitmålade ansikte minns jag än, när jag som ung tonåring såg min första Bergmanfilm: ”Det sjunde inseglet” (1957). Filmen var fylld av religiösa symboler och frågeställningar. ”Det sjunde inseglet” drabbade, men väckte också en längtan att se mer film, film som den av Ingmar Bergman.

Vissa har hävdat att det var Ingmar Bergman som införde dokusåpan i Sverige genom TV-serien ”Scener ur ett äktenskap” (1973). När de visades var tittarsiffrorna var skyhöga, det diskuterades, köerna till äktenskapsrådgivarna ökade dramatiskt. Trettio år senare återkom Bergman med slutet på historien i ”Saraband” (2003), då han lät samma skådespelare – Liv Ullman och Erland Josephson – mötas igen. Det blev också hans sista verk.

Två stora mästerregissörer, skildrare av människan och verkligheten, Ingmar Bergman och Michelangelo Antonioni, har gått ur tiden. Deras verk består och fortsätter att tala till oss.

 

För den som vill läsa mer om Bergman och Antonioni gå gärna in och läs min artikel på Magasin1 (magasinett.net), om ”Två av vår tids största”.

bergman-film.jpgantonioni-film.jpg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: