Gösta Ekman R.I.P.

april 3, 2017

Regissören, skådespelaren och komikern Gösta Ekman har avlidit, alldeles för tidigt. Han blev 77 år.

Efter att Dramaten gått ut med meddelandet om hans bortgång har det skrivits mycket i tidningar (t.ex. här) och på webben. Där går att läsa om hans långa karriär, hans yrkesskicklighet med dess imponerande bredd från komik till tragik, och om hans berömda far och farfar. Jag tänkte hoppa över det.

I stället vill jag lyfta fram en rad jag läste (Björn Wiman, DN): ”Gösta Ekman förkroppsligade allt som var roligt i livet”. Visst förstod han, som den seriösa yrkesman han var, att skrattet ligger nära gråten, men han valde att ge oss åskådare det som var roligt, att låta oss skratta tillsammans. Inte undra på att han var så firad och folkkär! Tack!

R.I.P. Gösta Ekman

gösta-ekman2 papphammar2

Musikikonen Prince har avlidit. Under sin 38 år långa karriär gjorde den mångsidige sångaren, låtskrivaren, skivproducenten, skådespelaren Prince ett stort avtryck i musikvärlden.

Med sin personliga blandning av pop, soul, funk, R&B, jazz och rock blev han en föregångare och inspiration.

Han släppte 39 soloalbum, och fortsatte producera musik in i det sista. Prince blev 57 år.

Min personliga favorit som jag fortsätter lyssna på om och om igen är ‘Purple Rain’.

Prince, vila i frid R.I.P.

prince1

Författaren, dramatikern Henning Mankell avled i natt 67 år gammal i sviterna efter cancer.

Henning Mankell skrev både romaner och dramatik och var verksam inom teatern.
Han hade ett genuint samhällsengagemang, vilket har präglat hans verk och verksamhet. Han var en betydande uttolkare av samtiden, en röst som man lyssnade till.

Hans verk är översatta till 40 språk och han har tilldelats en rad priser och utmärkelser.

Själv upptäckte jag, liksom många andra, Henning Mankell när boken ”Mördare utan ansikte” kom ut 1991. Det är hans första polisroman om Kurt Wallander vid Ystadspolisen och det kom att bli ytterligare 10 romaner om honom. Böckerna är skrivna i en samhällskritisk anda liknande Sjövall & Wahlöös polisromaner från 1960-70-talet. ”Mördare utan ansikte” prisades välförtjänt.

Polisromanerna om Kurt Wallander har översatts och filmats, har spridits över världen. I Ystad har man regelbundna vandringar där man kan gå i Wallanders fotspår, se de viktiga platserna från böckerna.

Henning Mankells bortgång har uppmärksammats både här hemma och ute i världen (se t.ex. DN, SvD, GP, AB, Expressen, The Guardian, New York Times)

Vila i frid Henning Mankell

1.henning-mankell

hm2

Förnuft och Känsla tycks ha varit ett tema under året. På TV har man visat en serie filmer baserade på Jane Austens böcker bl.a. ”Förnuft och Känsla”. DN har haft en artikelserie på samma tema. Det finns säkert fler exempel. Så under sommaren besökte jag Verket i Avesta för att kolla in och kanske bli förförd av Avesta Arts version av ”Förnuft och Känsla”.

Avesta Art arrangeras sedan 1995 av Avesta kommun. Utställningen visas i det gamla järnverket Verket som är väl värt ett besök i sig. Det är en fantastisk byggnad och ett spännande stycke industrihistoria som sommartid möter samtidskonsten i den numera årliga Avesta Art. Själv upptäckte jag Avesta Art 2006 ditlockad av konstnären Lena Berggren med familj. Jag blev helt tagen av det vackra gamla järnbruket i Avesta med sina fantastiska utställningar, en upplevelse som talar till alla sinnen. Så nu är jag tillbaka varje sommar.

Bland pressrösterna (t.ex. här, här, här, här) om Avesta Art 2012 väljer jag några ord ur Björn Wimans (DN:s kulturchef ) krönika: ”Avesta Art är en blandning av svensk industrihistoria och modern konstutställning som drabbar in på bara kroppen…. Den som inte svänger av riksväg 70 i sommar och besöker Avesta Art missar en väsentlig bild av Sverige, som det var och som det är”.

Det var ord och inga visor. Ändå kunde jag inte låta bli att fråga mig om de lyckats göra det i år igen, skapa en utställning som ger just den där sköna blandningen av Förnuft och Känsla.

I årets upplaga av Avesta Art har man bjudit in sexton konstnärer från olika länder för att visa verk utifrån temat ”Förnuft och Känsla”. Sexton konstnärer med helt olika uttryckssätt i Verkets speciella miljö. I Verket finns inte galleriernas traditionellt vita väggar, utan konsten får interagera med det gamla järnverkets rum av grönskimrande slaggstenar, med roströd metall och kraftiga träbjälkar. Liksom förra året hade man även bjudit in en filmskapare och en skapare av konst för barn.

I katalogtexten för Avesta Art 2012 läser jag: ”Förnuft och Känsla är tillgångar som vi människor tillskriver oss själva. Två tentakler som gör att vi kan navigera i tillvaron – relatera till vårt eget jag och andra människor, till natur och världsallt, till all den verksamhet som vi människor åstadkommer. Begreppen utmålas ofta som motsatser. Ibland lyfts de fram som signum för det mänskliga – det som skiljer oss från andra arter på planeten Tellus.”

Johnny Boy Eriksson har på plats byggt upp ett storslaget verk helt i brun packtape. Verket är byggt runt de trästrukturer som fanns på plats. Mannen och kvinnan sitter som fastklistrade i väggen av rosor, de tycks ha förlorat både viljan och förmågan att ta sig loss. De är omgivna av höga träd vars långa rötter sträcker sig mot besökarna. Människorna och naturen, rosorna och träden sitter fast i varandra, är ett. Mitt i detta kvävande bruna landskap finns en vit figur. Man ser bara hans huvud och ena armen som sträcks mot besökaren. Han försöker ta sig fri, bryta sig loss. Han får stå för motståndet, för hoppet och för alla möjligheter.

Bredvid finns rummet med det jag kallar konst för barn. I år visas Inger och Lasse Sandbergs underbara och egensinniga barnboksvärld med böcker, film och föremål. Vi får möta Lilla Spöket Laban, Lilla Anna och Långa Farbrorn, Tummen. Älskade figurer som när de först kom var del i en helt ny slags barnbok. Underbara bilder och berättelser som klart försvarar sin plats i årets Avesta Art.

Man visar några filmer av Johannes Nyholm bl.a. den uppmärksammade ”Las Palmas” där han filmade sin då 1-2-åriga dotter. Filmen belönades med en Guldbagge.

Under Lennart Rodhes verk ”Avestaström” kan man se den finländske konstnären Topi Ruotsalainens fantastiska verk. I sina fotorealistiska målningar skildrar han den enskilda människans förhållande till gruppen och vice versa. Det är vardagliga situationer som alla kan känna igen sig i. Det är lätt att spegla sig i hans verk, att växelvis identifiera sig med en i gruppen eller med den som är utanför. Hans verk är djupt medmänskliga och existentiella.

Den italienske konstnären Giacomo Costa arbetar med fotografi. Han omformar bilderna digitalt, förstorar upp dem och trycker dem på stora dukar som är uppspända som segel på rörställningar. Motiven är civilisationens undergång med ruiner, ödslighet. Samtidigt ger bilderna inget kusligt eller mörkt intryck. Mitt bland ruinerna vibrerar det av liv, av nya möjligheter. De mycket vackra bilderna talar mer om transformation till något nytt, till något annat, än om alltings slut i den stora undergången.

Lena och Andreas Johansson har tillsammans arbetat med en installation i mixed media, olja, papper, lim. De har byggt upp kulisser till en låtsasvärld med porträtt av människor som mest tycks höra hemma i en värld där allt är yta och man inte riktigt kan avgöra vad som är verkligt.

Liknande associationer ger Cassandra Rhodins porträtt av poserande människor och djur. Bildsviten ”Animal Planet” är fint gjort i Art déco-inspirerad stil. Motiven för tankarna till hennes bakgrund, att hon kommer från en cirkussläkt.

Vanna Bowles. ”Bush Stories” fascineras även hon av ytlighet och de fasader människor värnar om.

Här och där i Verket, på de mest oväntade ställen hittar man Pontus Ersbackens skulpturer i olika material. Han låter plats och skulptur interagera, och lägger till ytterligare en dimension skuggan genom sin sinnrika belysning. De ofta fritt hängande skulpturerna och deras skuggor fungerar på ett fascinerande sätt som helheter. De rör sig stilla när man passerar förbi. Jag kommer på mig själv med att spana in i Verkets skrymslen och vrår för att inte missa någon av hans skulpturer.

Achilleas Kentonis och Maria Papacharalambous från Cypern har tillsammans gjort en större installation i mixed media. I mitten står ett lågt runt podium täckt av vit duk. På duken visas film, som betraktaren kan se från olika håll genom att gå runt podiet. Runt detta finns flera textila verk och skulpturer i olika material, bl.a. finns ett antal sovkuddar dekorerade på olika sätt. Titeln är ”Sensitive Sensitivity”. Det är ett djupt existentiellt verk som griper tag. Ett försök att utforska de ogripbara mellanrummen mellan dröm och vakenhet, mellan fantasi och verklighet. Ett utforskande av vad som kan hända när vi försöker fånga våra drömmar och önskningar, balansen ruckas, och nya möjligheter kan frigöras. Det är ett verk som berör på djupet med sitt användande av vardagliga föremål och material, sin ovanliga uppbyggnad, innehåll och mångsidighet.

Henry Grahn Hermunen var även med i förra årets Avesta Art med verket ”Livets Flod” i foto på glas. I år återkommer han med samma verk, men denna gång har han utökat med ytterligare två bilder. De vackra naturfotografierna i lager på lager på glas visas fritt hängande sida vid sida. Samtidigt projiceras de på golvet nedanför. Naturbilderna och deras reflexioner rör sig fram och tillbaka i mellanrummet mellan naturen och vår uppfattning av den, mellan verkligheten och oss själva, prövar var gränserna går här och nu.

Matti Kalkamo är född i Finland. På Avesta Art visar han två skulpturgrupper. ”Destination Salvation” visar människor på kyrkbänkar. Ansiktena, som belyses ett och ett i slumpmässig ordning, är i blank aluminium. Kropparna är omsvepta av mörka tygstycken. Allt är i naturlig storlek. Det är mäktigt, känns som man är del av andakten. På väggen bredvid sitter hans andra verk: ”Armfull of preparation”, där utsträckta armar bär fång av grenar. Poetiskt, skirt och vackert och samtidigt jordnära.

Mikael Ericssons verk ”Myrnebulosan” är en installation med video, UV-skulptur, ljus och ljud, som finns i ett 200 kvm stort rum med rundade väggar. Man känner sig som om man befinner sig ute i universum. Det finns en stor himlakropp med olika delar som lossnar och far över himlen på oväntade sätt. Och så myrorna som på myrors vis ständigt är i rörelse, flitigt jobbar på, bygger en maskin. Man är helt innesluten i konstnärens universum dels rent fysiskt genom att vara i rummet, dels mentalt och perceptuellt, men det är ett okänt universum. Det ser ut som en lek, men en lek som kamouflerar något annat, något som handlar om vår egen existens, vår framtid.

Guangjuan Zhang. Född i Kina, men bor och verkar i Sverige. Hon visar två verk. Den ena är som av nät, visar en jättes hand som välkomnar en besökaren formad som ett huvud. Skulpturen är av trä och lyser röd av UV-färg. Den förändras när man går runt den, ändrar uttryck. Mest förtjust är jag dock i det andra verket ”Degree Zero” skulpturer i varmlaminerad aluminiumplåt. Ett antal kvinnofigurer är delvis utskurna ur den vita plåten. Det ser ut som om de själva är på väg att frigöra sig . Vissa lyckas mer, andra är i sin början. Genom belysningen uppstår mörka skuggfigurer som tycks samspela med de vita plåtfigurerna. De samspelar, ibland kämpar de med varandra, ibland tycks de följas åt. De vita och mörka figurerna är på samma gång ett och separata, ibland bara sammanlänkade med sina händer. Djupt fascinerande bilder av vår egen identitet, våra relationer, våra liv.

I Avesta Art har man lyckats på ett imponerande sätt blanda och ge olika vinklar och ingångar till Förnuft och Känsla.

Men enbart förnuftet då? Har inte det blivit tillfredsställt av konsten så kan man titta runt i Verkets övriga interaktiva utställningar med historia, naturvetenskap, eller varför inte göra lite musik med skrotinstrument.

Innan jag lämnar Verket och Avesta Art så går jag och ser på ”de gamla godingarna” i de permanenta samlingarna. Till dem hör framför allt Kjell Engmans installation i glas ”Vita frun”. Även Tomas Nordbergs ”Ett stycke tid” växer i mina ögon för varje besök, liksom Lennart Rodhes ”Avestaström”.

Avesta Art visas t.o.m. söndag den 9 september. På lördag kväll firar man traditionsenligt sista natten med konsten med musik, mingel, eldshow & halmskulpturer.

För den som har missat årets Avesta Art och inte har möjlighet att åka dit i helgen så finns den fina utställningskatalogen att ladda ner från Verkets/Avesta Arts hemsida. Gör det och missa inte att också planera in en tripp till Avesta nästa sommar.

Foton Anita Elgerot

Ai Weiwei på Magasin 3

april 15, 2012

För många blev Ai Weiwei ett stort namn i världen i samband med OS i Beijing (2008), när han tillsammans med två schweiziska arkitekter skapade olympiastadion ”Fågelboet”. En fantasifull stadion som man tidigare inte sett maken till, med en design inspirerad av en kinesisk korg.

Samma år inträffade en kraftig jordbävningen i Sechuan i Kina. En stor mängd barn dog när deras skolor rasade samman. Misstankar väcktes att de varit för dåligt byggda. Ai Weiwei protesterade. Han gjorde också ett konstverk av 9000 ryggsäckar och citatet ”under sju år levde hon lyckligt i denna värld”. Det har visats på fasaden till Munchens Konstmuseum (2010).

Sedan dess har Ai Weiweis namn regelbundet synts i tidningsspalterna. Konstnären, arkitekten och aktivisten som utmanat den kinesiska staten med sina uttalanden i media, blogg och twitter. Han har använt sin berömmelse till att uppmärksamma missförhållanden.

Ai Weiwei föddes 1957 i Beijing i Kina. Hans far var poet. Fadern kritiserades av Mao och kulturrevolutionen för en dikt han skrivit. Han förvisades till utkanten av Gobi-öknen med sin familj och sattes i arbetsläger. Där växte Ai Weiwei upp. Han präglades av detta och lärde sig tidigt vilken betydelse och inneboende sprängkraft som finns i kreativiteten.
Här i Europa har vi sett politiskt motstånd utan våld genom t.ex. poesi i Polen och sångkörer i Estland.

Efter knappt tjugo år fick familjen flytta tillbaka till Beijing. Ai Weiwei studerade på Beijings Filmhögskola och var också med och grundade den avantgardistiska konstnärsgruppen ”Star” i slutet av 1970-talet. Några år senare flyttade han till New York. Där studerade han design och umgicks i konstnärskretsar. Efter drygt 10 år i New York återvände Ai Weiwei till Kina när hans far blev sjuk. Han har berättat att han behövde, ville ta ansvar, ville vara del i landets utveckling och på allvar ta ansvar för sitt konstnärliga skapande.

Ai Weiwei är således väl känd som politisk aktivist och mikrobloggare. Men hur är Ai Weiwei som konstnär? Hans största konstnärliga inspirationskällor är Marcel Duchamp och Andy Warhol, ready-mades. När han kom tillbaka till Beijing satte han upp en studio inspirerad av Andy Warhols studio The Factory.

Louisianna i Danmark visades tidigare i år en utställning med Ai Weiweis verk. Två av hans verk köptes in till deras permanenta utställning och kommer att visas där.

För första gången i Sverige visar man nu Ai Weiweis verk på Magasin 3 i Stockholm. I anslutning till utställningen har man dessutom med stöd av och tillsammans med en rad institutioner och organisationer anordnat en intressant programserie. Mer information finns på Magasin 3:s hemsida. På Magasin 3 finns också ett läsrum med en mängd material om Ai Weiwei. Konstnären har reseförbud och kunde inte närvara vid vernissagen. Utställningen har dock utformats i direkt samarbete med konstnären.

På väg till utställningen hade jag på näthinnan de fantastiska bilder jag sett från Tate Modern i London, där han 2010 visade sina ”Solrosfrön” (”Sunflower Seeds” 2009). Under 2½ år hade Ai Weiwei låtit 1600 personer tillverka och handmåla 100 miljoner solrosfrön i porslin. De täckte golvet i Tate Moderns stora turbinhall. Tänk om man varit där, kunnat ligga ner på solrosfröna, som på en sandstrand och låtit dem sila mellan fingrarna.

Solrosorna har varit en symbol för det kinesiska folket. Mao framställdes ofta som solen eftersom solrosor alltid vänder sig mot solen. Dessutom, när människor svalt åt många solrosfrön. Så dessa solrosfrön i porslin är monument över den tiden, men också över vår förmåga att gå vidare, över transformation.

Nu på Magasin 3 fick jag se en liten del av dem. I en perfekt konformad hög i en av salarna ligger 5 miljoner av de oerhört vackra solrosfrön i porslin. Tyvärr är det strängt förbjudet att röra dem. Men där ligger de, en fantastisk känsla. Solrosfröna är gjorda genom kopiering och massproduktion. Men samtidigt är alla solrosfrön individuella, inget är det andra helt likt, inte ens bland de totalt 100 miljoner fröna finns det två exakt lika. Det är som med snöflingorna – eller oss människor.

I ett av verken (”World Map” 2006-2009) har han låtit en fabrik, som vanligen tillverkar T-shirts, stansa ut olika former i tunt bomullstyg. Varje form stansades ut i tusental. Var för sig är det omöjligt att se vad de föreställer precis som man i vanliga produktionen inte vet vilken del av ett plagg man stansar ut. På utställningen hade varje form av tyg lagts i tusentals tunna lager i en hög trave med löst liggande tyg. När man ställde de olika högarna av former bredvid varandra, kunde man se att de tillsammans bildade en världskarta.

Ai Weiwei är fascinerad av den förrevolutionära historien, av dess kultur och hantverk. Under flera år studerade han den historiska utvecklingen inom formgivning, teknik och hantverk, studerade den ur olika aspekter. I sin konst använder han objekt man skulle kunna kalla ikoniska, objekt med stort värde för kineser av såväl kulturella som praktiska skäl. Dem använder han sedan utan att ta hänsyn till deras inneboende värde som t.ex. i konstverket ”Stool” (2008) som visas på utställningen.

I det verket syns tydligt Ai Weiweis inspiration av Duchamps ready-mades. Pallarna är kinesiska antikviteter från Qing-dynastin (1644-1911) gjorda med traditionella hantverksmetoder. Ai Weiwei har försiktigt tagit isär två pallar och sedan på sitt eget sätt fogat ihop dem med varandra, användande gamla hantverksmetoder utan spik. Det nya objektet har förlorat sin ursprungliga funktion, har övergått till att bli ett konstverk.

Weiwei använder, tar isär, förstör det gamla för att skapa något nytt. Han arbetar mycket med motsatsparet skapa – förstöra. Att ta isär, sätta ihop på nytt, men på ett nytt vackert sätt med omsorg. I en intervju talar Ai Weiwei om hur allt förstördes under kulturrevolutionen. Men han menar att om man förstör något måste man verkligen förstå vad man gör, så att handlingen skall bli vacker. Då kan det ursprungliga och det nya samexistera i den nya kroppen. Det skapar spänning och kraft.

Efter kulturrevolutionen tog industrialiseringen fart, vilket innebar en enorm förändring av Kina. Ai Weiwei har skildrat det i flera verk. Ett av de mer kända är när han (1995) släppte en 2000 år gammal Han-vas i marken, som om den förkroppsligade och innehöll historien. Handlingen fotograferades och fotona har visats. Ett annat verk är när han täckte antika urnor med industrifärg i starka färger, på vissa skrev han Coca-Cola.

På utställningen på Magasin 3 har han i ett verk (”Ghost Gu Coming Down the Mountain”, 2005) utgått från en sällsynt antik vas från Yuanperioden (1269-1368), den dyraste asiatiska vas som sålts på auktion. Vasen har en dekor som löper runt hela krukan och är från ett gammalt träsnitt. Tillsammans med Serge Spitzer har Ai Weiwei gjort en installation med 96 till formen identiska krukor uppställda som en rektangel med 8 x 12 krukor. På baksidan är de helt odekorerade. När man går runt installationen ser man att var och en av dem återger en liten bit av motivet från originalvasen. Endast tillsammans bildar de 96 vaserna det fullständiga motivet, den fullständiga berättelsen.

År 2007 deltog Ai Weiwei i Documenta 12 i Kassel, Tyskland med projektet ”Fairytale”. Det var ett stort projekt där han bjöd in 1001 kineser i åldrarna 2-70 år med olika bakgrund att utan kostnad resa till Kassel under en vecka under utställningsperioden. Han ville gå utanför de förväntade ramarna och skapa något tillsammans med människor. Förutom det praktiska arbetet med urval av deltagare, pass och visum m.m. så innehöll ”Fairytale” flera delprojekt.

Deltagarna reste i grupper till Kassel. Till dem ordnades ”Fairytale Dormitory” med olika sovsalar där 200 deltagare åt gången kunde övernatta under vistelsen. Ai Weiwei designade sängar, sängkläder, T-shirt och resväskor till deltagarna i olika mönster. Till Kassel skeppades också 1001 antika stolar (Qing-dynastin, 1644-1911). De placerades ut över utställningsområdet för att påminna om kinesernas närvaro. Man ställde in 200 av stolarna i sovsalarna för deltagarna att lägga kläderna på. Alla deltagarna fotograferades en och en på plats. Hela projektet videofilmades.

En av dessa sovsalar med tio bäddade sängar visas i utställningen på Magasin 3. Kuddarna är stoppade med te. Vid var fotända står de individuellt designade resväskor som deltagarna reste med. Salen är här liksom i Kassel omgiven av tygskynken. Man kan skymta de antika stolarna. På de omgivande väggarna sitter stora foton av deltagarna. Allt blir ett intresseväckande porträtt av en sovsal och dess tillfälliga boende.

På utvägen stannar jag till vid de fyra videoverken, filmer av trafik på Beijings ringleder samt en film av gamla delen av staden (2003, 2004, 2005).

Jag kan inte låta bli att fascineras av utställningen, av Ai Weiweis verk. Verken är genomarbetade och vackra i sig. Man får ju inte röra dem, men de tycks inbjuda till att känna på dem, känna ytan. De har alla en mjuk sensuell yta oavsett materialet de är gjorda av.

Lägger man sedan till bakgrunden, hans inspiration av både den moderna konceptuella konsten och det historiska arvet samt hans förmåga att kombinera dessa influenser på de mest oväntade sätt, då kan man inte bli annat än imponerad.

Själv säger Ai Weiwei, att i grunden vill han bara göra konst. Med den arbetar han utan rädsla, i strävan att vara sann mot sig själv och sina projekt. Om sin konst säger han att det är ”bara när konsten knyter an till allmängiltiga känslor och förnuft som den blir verkligt kraftfull”.

Med citat som: ”kreativitet är makten att avfärda det förgångna, att förändra status quo och att söka nya möjligheter” och ”individens frihet och ansvar är enda vägen till ett fungerande och humanitärt samhälle” ger han kreativiteten och kulturen en tung vikt i världen idag.

Utställningen på Magasin 3 pågår till 10 juni. Missa inte att se den.

Den här texten finns också publicerad på Magasin 1.

(mer att läsa här, här, här, här, här)

Idag Elvis Presley

januari 8, 2011

Idag 8 januari 2011 skulle Elvis Presley ”The King” ha fyllt 76 år (f. 1935 enligt den officiella websidan). Hela dagen spelar radiokanalen Vinyl 107 Elvislåtar för att fira.

Det är rena nostalgitrippen. Jag minns när jag i slutet av 1950-talet hos en granne hörde Rock´n Roll-musik och Elvis Presley för första gången. Rytmerna, rösten, sättet att sjunga fångade direkt mitt 10-åriga hjärta.

Minns hur jag på olika sätt kämpade för att få ihop pengar till egna Elvisskivor – det gick ju inte att hänga hos grannen varje dag. Minns lyckan när EP:n med ”Hound Dog” och ”Heartbreak Hotel” för att inte tala om första LP:n ”King Creole” äntligen var mina.

Måste ha drivit mina föräldrar till vansinne genom att låta plattorna snurra på skivtallriken under dygnets alla vakna timmar (förutom när jag var i skolan). Har fortsatt att lyssna på Elvis Presley och på Rock´n Roll genom åren – fast i mindre dos. Musiken håller fortfarande.

Högklassig samtida konst med måleri, skulptur, foto, glaskonst – kan man hitta det på en vanlig sommarutställning, och dessutom i ett järnverksmuseum? I Avesta gör man det.

Det kom en lockande inbjudan från Avesta, från min vän konstnären Lena Berggren med familj. Det var en inbjudan till Verket, till det gamla järnverket i Avesta som efter nedläggningen återuppstod i ny form. Förutom att på ett levande sätt berätta järnverkets historia, så har man olika evenemang där med konst, opera och kulturkvällar. Man har konferenser och marknader. Vart annat år visar man konstbiennalen Avesta Art.

Jag har besökt Avesta Art både 2006 och 2008. I år är det ett mellanår så de visar en ”vanlig sommarutställning”. Jag väntade mig därför inte särskilt mycket. Men årets sommarutställning imponerar. Det är definitivt ingen mellanutställning. Den har bredd och håller mycket hög klass.

Tolv konstnärer från Ruhrområdet i Tyskland visar måleri och skulptur. De tillhör alla Hagenring, en konstförening som bildades redan 1924. Utställningen är ett led i utbytet med konstföreningen KiD (Konst i Dalarna). De visar spännande målningar och skulpturer i en rad olika tekniker och material. Verken är allt från lysande färgstarka till sobert vita där enbart strukturerna verkar. Några bilder stannade kvar lite längre inom mig.

Annelie Brusten visar en serie collage i blandteknik. Hennes bilder griper tag. Hon målar med akryl och akvarell. Hon använder en rad olika material, bland annat delar av fotografier och tidningsbilder, när hon bygger sina verk i lager på lager. I de färdiga verken är det inte alltid lätt att se vad som är målat och vad som är collage.

bild1rz

Verena Baltes arbetar i olika blandtekniker där hon bl.a. använder linne, papper och ben. Jag föll för hennes vita verk i papper och linne som böljade i veck och krås.

Traute Kessler visade också vita eller nästan vita verk, där hon låter strukturerna snarare än färgen berätta. Hon arbetar i papper och använder tusch och akvarell. Hennes skira verk i tunna lager på lager tycktes sväva.

bild2rz

Bredvid Traute Kesslers spröda vita verk har man hängt verk av Bernhard Paura. Det är massiva verk i järn och plåt, rostiga och målade i jordfärger. Massiva verk som ändå kändes märkvärdigt lätta. Hängningen framhäver spänningen mellan konstnärernas verk samtidigt som de tillsammans skapar balans.

bild3rz

En stark kontrast var Claudia Schmidts färgstarka energiska målningar i olja och akryl.

bild4rz

Gabriele Nimmermanns humoristiska skulpturer i skrotmaterial charmade.

bild5rz

Gordon Brown gör skulpturer i trä, här ett virrvarr som utstrålar ett märkligt lugn.

bild6rz

Högst upp i Verket visar man fantastiska fågelfoton av den internationellt kände naturfotografen Brutus Östling. Jag trodde att man spelade en band med fågelläten till utställningen, men det visade sig vara ett gäng måsar som satt på Verkets tak och hade konsert.

Brutus Östling visar foton från sina böcker Pingvinliv (2006, nominerad till Augustpriset) och Kaxiga Fåglar – Personligheter och relationer i fåglarnas värld (2008). Det är det hans bilder skildrar: personligheter och relationer i fåglarnas värld, inte helt skilt från människornas tycks det. I många bilder möter man fågelns blick. Man iakttar och blir samtidigt själv iakttagen.

bild7rz

bild8rz

På väg ner igen passerar jag en av Verkets fasta installationer. Det är Tomas Nordbergs verk ”Ett stycke tid”. Det visades på första Avesta Art 1995 och köptes sedan in. Färgen som eld, den stilla rörelsen. Verket upphör inte att fascinera.

bild9rz

En av mina absoluta favoriter bland de verk som Verket köpt in är ändå glaskonstnären Kjell Engmans installation ”Vita Frun”. I hans tolkning av Hyttans mytomspunna Vita Frun, är hon klädd i klänning, hatt och högklackade skor – allt enligt 1920-talets mode. (Masugnen var ny 1915).

Installationen är en njutning att återse. I år har föremålen kombinerats och placerats på delvis nytt sätt. Kjell Engman arbetar mycket med ljus och ljud. Han belyser sina figurer för att sedan plötsligt låta dem försvinna i mörkret och lika plötsligt låta dem dyka upp igen – ibland på ett annat ställe.

bild10rz

bild11rz

En annat fint återseende från förra årets Avesta Art var fransmannen Nicolas Cesbrons retrospektiva verk ”A Post-Industrial Jungle”. Han har i trä och metall byggt en skog med gracila skulpturer och fantasidjur. En skog där det även finns möbler och lampor. Han arbetar också med ljus och ljud. I år har han även fört in rörelse. Skogen kan väckas till liv – om man kommer på hur. Om man går in i skogen och som ett barn sätter sig i gungan och börjar gunga, då vaknar skogen och börjar röra på sig.

Nicolas Cesbron själv beskriver sitt verk som ”En exposé över postindustrialismens tragedi …. På samma sätt som ruinerna av antikens tempel täcks av frodig vegetation och fylls med mytologiskt djurliv, rymmer stålverkets rum med maskinrelikter en helgedom tillägnad industrin i gången tid.”

bild12rz

bild13rz

Eftersom Avesta fyller 90 år i år visas en fin fotoutställning med gamla gatubilder. Man har valt ut olika platser och visar bilder tagna vid olika tidpunkter. Man ser hur staden förändrats, vuxit. Man har också filmvisning.

bild14rz

Avestas sommarutställning i Verket varar augusti månad ut.

Det var en upplevelse att få se så bra och inspirerande samtidskonst, och att få göra det i denna fantastiska miljö.

Se den!