Stor och liten

mars 6, 2008

Vem har inte hört Olle Adolphson sjunga sin och Beppe Wolgers visa ”Okända djur” (från 1956). Hittade några underbara illustrationer till refrängens ord ”många är stora som hus eller så, men de flesta är små, mycket små, mycket små”.

Moderna Museet hittade jag Andy Warhols ”You are so small, you are so big”.

you-are-so.jpg

Från konstnären Lena Berggren fick jag bilden på dobermannen Micali som tar en skön siesta med den lilla dvärgtaxen Micaela Negra vilandes mjukt på den stadiga dobermannrumpan.

Lena är matte till Raaael, som har samma föräldrar som Micali men är från en annan kull. Raaael är utbrytarkungen som kan öppna låsta dörrar. (Har berättat om Raaaels och hans släktingars utbrytartalanger på min blogg 30/4 och 21/6 2007.) Undrar om Micali har liknande talanger och om hon visat Micaela Negra hur man gör.

Stor och liten i samverkan….

micaela-n-pa-micalis-rumpa.jpg

I en tidigare blogg (30 april 2007) skrev jag om dobermannen Raaaél som kunde öppna dörren genom att trycka ner dörrhandtaget. Husse och matte försökte då låsa dörren, men det hindrade inte Raaaél. Han listade snabbt ut, hur han kunde få upp den låsta dörren genom att slå med ena tassen på låskolven samtidigt som han tryckte ner dörrhandtaget med den andra. Jag har nu fått ytterligare information om utbrytarkungen Raaaél och hans andalusiska släktingar av matte Lena Berggren.

Det visade sig att Raaaéls mamma Chus också kunde konsten att vrida om nycklar, speciellt den nyckel som gick till köksdörren. Jaha, säger ni då. Då lärde hon väl ut den konsten till sina valpar, åtminstone till de smartare.

Men historien tar inte slut där. Det visar sig att ytterligare två generationer bakåt fanns kunskapen hos Raaaéls mormorsfar Jesus – och i än högre grad. Uppfödaren insåg en dag att stängda dörrar inte längre stoppade Jesus, inte ens om de låstes med nyckel. Han gick ut och in som han ville. Hon kompletterade då låsen med sådana där knepiga haspar som man först måste skjuta till och sedan fälla ner. Mycket snabbt löste Jesus det problemet också, att dra ifrån haspen tyckte han inte var svårt. Enda lösningen på problemet blev att byta alla handtag i huset till sådana där runda hala vridhandtag som en hundtass inte får grepp om.

Jesus ättlingar jobbar dock vidare med problemet med runda dörrhandtag. De har upptäckt att om man biter tillräckligt hårt och länge på vridhandtagen så blir det små bucklor. Bucklor som kan ge tillräckligt fäste för tänderna att vrida om handtaget och öppna dörren – åtminstone ibland.

Hur kan det här komma sig? Varför blir vissa av oss själva och vissa av våra husdjur nyskapande utbrytarkungar/-drottningar (rent fysiskt eller symboliskt) och andra inte? Kan det vara så att vissa djur (liksom vissa människor) har en speciell typ av personlighet som präglas av nyfikenhet, envishet och förmåga att kombinera kunskaper och erfarenheter på ett nytt sätt? Kan man tänka sig att det gynnar gruppens och artens överlevnad om den innehåller en lagom balans mellan individer som är observanta nytänkare och andra som är konservativa, traditionella bevarare?

Roland Johansson har i en artikel i DN refererat en studie (ur tidskriften Nature) där en forskargrupp nu vetenskapligt har bevisat (det redan alla husdjursägare upptäckt) att olika individer inom varje djurart har olika personlighet. Det gäller allt från däggdjur till myror. Man har inte hittat någon bra vetenskaplig förklaring till detta fenomen. Kanske är det bara så att livet självt ställer så olika krav på individerna i olika tider, att olika personlighetstyper har krävts för att gruppen och arten skall kunna överleva.

Karin Bojs går i en artikel i DN (13/5-2007) ett steg längre. Hon beskriver hur det de senaste 200 åren förts fram olika teorier om ärftlighet, bl.a. teorier om att även förvärvade egenskaper kan ärvas. Teorier som bl.a. använts/missbrukats för politiska syften. Ett exempel är Lysenkos s.k. biologiska forskning i Sovjetunionen under 1920-1960-talen. De senaste 10-15 åren har dock forskningen inom epigenetiken (= bortom genetiken) vuxit fram. Inom den har man upptäckt att det tycks som om viss yttre påverkan (t.ex. stark stress) kan påverka våra gener. Det är inte så att själva strukturen i generna förändras (dna-kombinationen är oförändrad), utan snarare så att delar av generna stängs av eller på. Detta mönster av faktorer som stänger av och på generna tycks kunna ärvas generation efter generation. Det man nu försöker förstå är när, var, hur och varför generna slås av eller på.

Man har alltså sett att cellerna har ett minne, man förstår bara inte hur det fungerar.

När det gäller den andalusiske dobermannen Raaaél så kanske kan epigenetiken i framtiden förklara varför just han blev en utbrytarkung.

040722-raaael-amras-012.gif

Visst har man hört talas om rävar som lätt lyfter av haspen och öppnar dörren till hönshuset. Katter som trycker ner handtag och öppnar dörrar är inte heller ovanliga. Hundar som själva låser upp och öppnar ytterdörren har jag dock aldrig hört talas om – inte förrän idag.

Visserligen har jag hört berättelsen om hundars hemliga liv. Enligt den är hundar egentligen förklädda människor som har valt att leva sitt liv som hundar. Ett liv som de kan tillbringa med att äta, sova och leka. På natten när människorna sover återtar hundarna sin människogestalt och kan leva sitt eget hemliga liv, som vi människor inte vet något om.

Vänner till mig köpte en liten hundvalp i Andalusien, Spanien. De tog hem den till Sverige och kallade den Raaaél (med tre a). Valpen var kelig, snäll och glad och oerhört nyfiken på sin nya matte och husse och deras värld. Med tiden blev den lilla valpen en mycket stor Dobermann, fast han tycktes inte vara riktigt medveten om det själv. Han ville fortfarande sitta i knä och gosa på valpvis. På tonårsvis började han dock tycka att hans familj hade en del dumma idéer som t.ex. att stänga in honom medan de gjorde skojiga saker ute som att gräva i trädgården eller måla staketet. Trodde de verkligen inte att han också kunde hjälpa till, för det ville han så gärna. Raaaél är en smart och hjälpsam hund som kan en massa saker.

Så kom den där dagen när han bara måste få följa med ut, det riktigt kliade i tassarna. Matte gick ut till ateljén och husse började fixa med bilen. Raaaél fick stanna inne. Tänk att de inte litade på honom. Bara för att han hade råkat hitta det där stället där han kunde åla ut under staketet. Han smet ju bara från gården en kort stund för att uppvakta traktens löpande tikar. Han hade varit duktig och visat matte och husse hålet när de frågade honom. Och ändå stänger de in honom. Orättvist! Artigt bad han först om att bli utsläppt men de lyssnade inte. Men bra hund reder sig själv. Det var bara att göra som han sett matte och husse göra. Man står på bakbenen, trycker ner handtaget med ena tassen och slår på låsvredet med den andra, och vips går dörren upp. De blev förvånade och ville se hur han hade gjort det och så klart visade Raaaél dem. Men varför blev de förvånade? Vet de inte att de har världens smartaste hund som älskar dem gränslöst och därför alltid bara måste få vara med. Så varför gör de så där? Äntligen förstod han! De har hittat på en ny lek. De tycker ju att det är så roligt att leka med fotbollen och blir så glada när han hämtar den. I den här nya leken stänger de in honom så att han skall försöka lista ut hur han skall ta sig ut. Tänk vad de kan hitta på. De är roliga, människorna.

Mer om Raaaél finns på mattes hemsida www.lenaberggren.com . Passa då också på att se på hennes fina målningar och läsa hennes kloka ord.

raaael-stor-rz.jpg

Så här under årets sista dagar står årskrönikorna som spön i backen. Inom alla upptänkliga områden och med alla möjliga och omöjliga infallsvinklar summeras det gångna året och man spekulerar över vad det kommande året skall föra med sig.
Mycket har hänt i vår omgivning, i världen under 2006. Visst har mycket passerat obemärkt förbi, men det har också funnits mycket att reflektera över. Mycket har funnits att förfäras över, annat att applådera eller kanske bara att le åt och så det där speciella som gör en varm i hjärtat.

Ja, så har vi det här med rondellhundar som jag skrivit om under hösten i mina bloggar. Som en protest mot förstörelsen av Stina Opitz staty (föreställande en hund) i en rondell i Linköping placerade en grupp kallad Akademi Vreta Kloster ut en egen staty av en hund i rondellen i somras. Rondellhundar började sedan spontant placeras ut i rondeller över hela Sverige från Ystad i söder till Abisko i norr.

Det har i tidningarna från olika delar av vårt land rapporterats om nya rondellhundar som plötsligt dykt upp. Man har intervjuat människor på de olika orterna för att höra deras åsikter om fenomenet rondellhundar. Det har på insändarsidorna i flera dagstidningar diskuterats för och emot rondellhundar. Är de att betraktas som nerskräpning jämförbart med klotter eller är de en konstform som uppstått spontant och tagit plats i det offentliga rummet? Är de en protest mot det destruktiva i samhället eller möjligen en protest mot den offentliga konsten? Man har rasat över förfulande rondellhundar men också sörjt över de som förstörts eller tagits bort. På hemsidan rondellhund.se finns för närvarande bilder av 264 olika rondellhundar från hela landet, ett anmärkningsvärt stort antal och ändå utgör de sannolikt bara en mindre andel av alla rondellhundar som faktiskt har placerats ut i rondeller runt om i landet.

Språkrådet (f.d. Svenska Språknämnden) publicerar varje år en lista över nya ord. På listan för 2006 står ”Rondellhund = icke-officiell hundskulptur i rondell”. Så nu är rondellhundarna ett officiellt erkänt fenomen, vilket är intressant med tanke på deras icke-officiella karaktär. Kanske kommer de också med i nästa utgåva av Svenska Akademins Ordlista.

Bo Madestrand har i DN gjort en tänkvärd betraktelse kallad ”Rondellhundens år. Anonyma vovvar satte snurr på konstdebatten”. Där påpekar även han det anmärkningsvärda i att rondellhundarna är så många, att ”Aldrig tidigare har så många svenskar frivilligt bidragit till den offentliga konstens utbredning. Som en jämförelse kan nämnas att Moderna museets stora utställning ”Africa remix” innehöll verk av 80 konstnärer….Vad vi faktiskt kan göra, och det är det som är så fantastiskt med rondellhundarna, är att själva påverka det offentliga rummet och föra debatten om samhällskonsten framåt. Ur det perspektivet är rondellhundarna årets största och viktigaste utställning.” Därefter citerar han sig själv från en artikel skriven för tre år sedan: ”Precis som Lars Vilks med sina drivvedsprojekt på den skånska kusten med tiden har lyckats vända folk med sig och byråkraterna mot sig tycks det nu finnas en gryende acceptans för spontant kreativa uttryck i det offentliga rummet”.

Låt oss hoppas att vi under 2007 kommer att få uppleva en än större acceptans för olika former av konstruktiva okontrollerade kreativa uttryck, där stränga konstnärliga krav kan lämna plats för friare former av spontan kreativitet t.ex. i form av rondellhundar….

vby1h-min-rz.jpg

DN:s specielle rondellhundsrapportör och fotograf Lars Epstein har kollat rondellerna på Värmdö. Han fann där fyra fina exemplar av rondellhundar. Foton på dem finns i dagens tidning. Min absoluta favorit finns i Mölnviksrondellen: den hjälmklädda brandhunden redo att rycka ut…

varmdo-rz.jpg

Äntligen….en rondellhund!

december 7, 2006

Den allra första rondellhunden lär (enligt tidningen City) ha byggts redan 1998 av femteklassare i Hallstavik, tyvärr slogs den hunden sönder. Den nuvarande konstvågen av rondellhundar startades sommaren 2006 av AVK (Akademi Vreta Kloster) som en protestaktion mot förstörelsen av Stina Opitz staty (föreställande en hund) i en rondell i Linköping. Rondellhundarna har spridit sig över hela landet från Ystad i söder till Abisko i norr. Största koncentrationen av rondellhundar tycks dock vara i Linköpingstrakten. Det finns rondellhundar av alla de sorter, storlekar, material, men var och en har sitt individuella uttryck. Jag har samlat på mig en inte så liten samling bilder av rondellhundar.

Tidningarna (främst Östgötska Corren, men även DN, Ystads Allehanda m.fl.) rapporterar regelbundet om nya rondellhundar. För en tid sedan rapporterade DN att antalet rondellhundar återigen ökar i Linköpingstrakten. Flera har försökt spexa till fenomenet. Från Lidingö meddelades att man där föredrog rondellhumrar(!). Stockholmtidningen City sände ut sin hundexpert Ulla Barvefjord för att bedömma några av Stockholms rondellhundar och utsåg en hund i Älvsjö till ”Best in Show” med motiveringen ”Tävlar i klassen fullkroppshundar. En kraftigt byggd hund med mycket utstrålning, stark rygg, korrekt benställning och mycket bra svansföring. Mycket vackert huvud med bra öronställning. Hjärtat på det rätta stället”.

Jag har tacksamt tagit emot bilder på rondellhundar som mailats till mig, jag har sett bilder i tidningar. Men så idag såg jag en själv: RONDELLHUNDEN! Äntligen! Den står så fint i Vällingbyrondellen i Stockholm. Den har stolt hållning, hockeyklubban som utgör huvudet ger den en bestämt uttryck, tofsen på svansen viftar vänligt i vinden. Stilig! Tur att kameran var med!

Rondellerna i Vällingby är annars ganska trista även om just den här rondellen har ett stort fint V i mitten, V för Vällingby. Rondellerna pryds annars bara på våren och då av glada studenter som traditionsenligt intar sin champagnefrukost där.

Rondellen vid Brommaplan något närmare stan är däremot alla bilskolors favorit och alla andras mardröm med sin stora trafikmängd, med sina 6 av-/påfarter, som dessutom saknar skyltning. För den som inte är alldeles säker på vägen är det lätt att fastna i ett evigt snurrande runt, runt rondellen. Även denna rondell har nu prytts inte bara av en utan av flera välgjorda rondellhundar, som man kan titta på när man far runt, runt rondellen i försöken att hitta rätt utfart.

Rondellhundarna tycks väcka många olika reaktioner beroende på betraktaren. Visst blir några ”vän av ordning” uppbragta, men de tycks vara förhållandevis få. Vägverket pratar om trafiksäkerhet. Vissa kommuner lär ta bort rondellhundar om de anses konkurrera med kommunens egna konstverk: ”rent estetiska beslut”. Frågan är hur man skall se på fenomenet rondellhundar. Skall man bara se dem som hundar som tidningen City, som bara en kul grej? Visst är rondellhundarna humoristiska och fina att se på och det förstärker ju bara effekten, men att bara se dem så gör att man missar ursprungssyftet med dem och glädjen över alla okontrollerade utbrott av kreativitet. Undrar vad AVK anser om det?

vby1b-min-rz.jpgbrommapl1-rzz.jpgbrommapl5-rz.jpgprishund-rz.jpg

Rapporter om rondellhundarna fortsätter. Konstnären Lena Tedeblad har mailat mig en rad fina bilder. Min favorit bland dem är den kinesiska nakenhunden Ronny som finns i Onsala!

Tyvärr kommer enstaka rapporter om sönderslagna och/eller kidnappade rondellhundar. Vägverket lär dock vara oskyldigt. De har utfärdat amnesti för de rondellhundar ”som inte utgör trafikfara”. Man kan då som samhällsmedborgare fråga sig vad definitionen på trafikfara är. Innefattar begreppet trafikfara även nyfiket betraktande av rondellkonstverk? Det väcker direkt nästa fråga. Råder då jämlikhet inför lagen? Bedöms eventuell trafikfarlighet på samma sätt om rondellen pryds av ett av kommunen sanktionerat konstverk som om det pryds av en rondellhund?…

Amnestin för rondellhundar skall också, enligt vissa bedömare, ha tillkommit då Vägverket lär tro att om de slutar bry sig om rondellhundarna så försvinner de, eftersom människor då tröttnar på att göra dem. Bygger inte det resonemanget på tron att människor gör rondellhundar bara för att reta Vägverket?

Läste en liten dikt i DN av Tage Högmark: ”Oskälligt djur”. Då jag inte nått författaren, återger jag bara några rader:

….ställs i mången rondell ett särartat konstföremål……och avger ej gläfs eller vrål.

Konstvågen med rondellhundar tycks generera allt fler kulturyttringar. Var inte det också en av ursprungstankarna? Eller vad säger AVK (Akademi Vreta Kloster)?

onsala-kinesisk-nakenhund.jpgstockholm-sollentuna.jpgostervala-korsning.jpggrastorp.JPG

Konstvågen av rondellhundar sprider sig fortfarande över landet. Jag har sett bilder på rondellhundar (ibland även andra djur) från Västervik i söder till Abisko i norr. Allt fler tidningar börjar intressera sig för fenomenet. Så sent som idag hade DN en artikel med bilder i ämnet. Det har även startats en websida i ämnet, osäkert hur seriös.

Man kan dock fråga sig vad som ligger bakom fenomenet med rondellhundar, om det bara är en kul grej, en trend som i och för sig har varit långvarig och haft stor geografisk spridning, men som kan förväntas att snart ebba ut.

Personligen vill jag se det dels som en protestaktion mot destruktiva krafter i samhället, dels som ett utbrott av okontrollerbar kreativitet. Att konstverken varken skadar natur, djur, människor eller egendom och dessutom sker på ett humoristiskt sätt, förstärker effekten av aktionerna. Konst som vapen mot destruktiva krafter, mot stelbenthet och fördomar har alltid funnits och är ett mäktigt och samtidigt till sin natur fredligt vapen. Gläder mig i mitt hjärta över alla former av konstruktiva utbrott av kreativitet som en metod att spä ut destruktiva krafter.linkoping-gumpekulla-rz.jpg

Romantiska rondellhundar

november 7, 2006

Romantiken tycks blomstra bland rondellhundarna i Säffle. Enligt mina uppgiftslämnare har två hundar från varsin rondell i Säffle i minst ett obevakat ögonblick stulit sig till ett romantiskt möte som resulterat i två valpar. De små finns för närvarande hos sin mamma i ena rondellen medan pappan dragit sig tillbaka till Säffles andra rondell. Tyvärr har jag ännu inte fått någon bild på familjelyckan.

Tips om rodellhundar

november 3, 2006

Tack för tipset om rondellhunden i Stockholm! Den finns i rondellen vid uppfarten från Södra länken vid Sickla. Enligt uppgift är det Akademi Vreta Kloster själva som placerat den där.

Tipsa mig gärna om fler rondellhundar, gärna med bild.

Att använda konst för att protestera mot det destruktiva, att transformera nedbrytande krafter till något konstruktivt och positivt och dessutom på ett humoristiskt sätt har mitt fulla stöd. Skulle gärna se mer av det.

stockholm-rz.jpg