OM IDENTITET I AVESTA ART

september 5, 2017

Så var det dags för Avesta Art, den årliga utställningen i det gamla Verket i Avesta. Jag var som tidigare år fylld av förväntan inför utställningen.

Årets tema är ”Identitet”, ett högaktuellt ämne. Förra årets Avesta Art utforskade ”Struktur”, i år går man djupare in. Man tolkar begreppet identitet brett och ur olika perspektiv. ”Kollektiva och individuella aspekter, frågor om kultur, historia, nationalitet, etnicitet, genus, makt och normer synliggörs i skiftande uttryck och tekniker.”

Till årets Avesta Art har man bjudit in 17 konstnärer, varav 13 kvinnor. Utifrån temat ”Identitet” är urvalet av årets konstnärer intressant. Oavsett i vilket land de är födda, så har flera av dem flyttat utomlands, andra samarbetar med konstnärer från annan plats eller land, ytterligare andra pendlar mellan olika länder i sin verksamhet eller har ateljéer på olika platser. Hur påverkar det deras identiteter och skapande? Hur påverkas vår egen identitet av vårt resandet och av influenser från internet?

Tonvikten i årets Avesta Art har inte legat på skildringar av identitet i sig, utan snarare på förlust av identitet genom tidens gång, samhällsförändringar, men också genom flykt och krig. Avesta Art är en intressant utställning där begreppet identitet belysts brett från en rad perspektiv.

Utställningen pågår till den 17 september. Ta en tur till Avesta och se den!

Resten av min text med mer om utställningen finns nu att läsa på Kulturnätverket Kultur 1, Magasin1. (http://www.magasinett.net/2017/09/om-identitet-i-avesta-art). Titta gärna in där.

2017-avesta-art

Foto: Anita Elgerot

Annonser

I somras besökte jag som vanligt södra Dalarna för årets upplaga av konstutställningen Avesta Art. Utställningen arrangeras sedan 1995 i Avestas gamla järnbruk Verket. I år medverkar sexton konstnärer från åtta länder, förutom Sverige, Storbritannien, Italien, Polen, Tjeckien, Iran, Mexiko och Kuba.

Årets tema är ”Struktur”. Det är brett och kan innefatta allt ifrån samhällsstrukturer till naturens egen inre ordning. Konstnärerna har närmat sig begreppet struktur från lite olika håll. Några skildrar strukturer som raseras. Några tar ett steg till, fokuserar på transformationen där något nytt kan ges plats. Ytterligare några visar verk där natur och vetenskap möts.

Årets Avesta Art talar till alla sinnen. Det är en mycket stark utställning som rör vid många av vår tids svåra frågor utan att för den skull tappa det historiska perspektivet. Samtidigt är det en vacker utställning. Avesta Art pågår till 18 september, så än finns tid för ett besök. Så missa den inte!

Resten av min text med mer om utställningen finns nu att läsa på Kulturnätverket Kultur 1, Magasin1. (http://www.magasinett.net/2016/08/konstutstallningen-avesta-art-2016). Titta gärna in där.

Foto: Anita Elgerot

2.Karen Oetling, Erik Ravelo 1.Karen Oetling, Erik Ravelo   Magnus Alexandersson  Petra Bauer

I år firar Avesta Art jubileum. I 20 år har man i Verket, det gamla järnverket i Avesta, visat samtidskonst. De senaste 10 somrarna har jag varit en trogen utställningsbesökare. Varje gång jag rest därifrån, har jag inte bara varit imponerad av den höga kvaliteten på konsten, utan också fylld av nya tankar och perspektiv.

Årets utställning kallas ”Ett stycke tid”. Utställningen har fått sitt namn efter Tomas Nordbergs ”Ett stycke tid”, ett verk som skildrar elden vid järnframställningen. Elden med vars hjälp människan kan transformera det som naturen ger. ”Ett stycke tid” visades och köptes in till den första Avesta Art 1995, och tillhör nu den permanenta samlingen i Verket. Under mina besök i Avesta har jag ständigt återkommit till Tomas Nordbergs fina verk, ser allt fler dimensioner i det.

I årets Avesta Art medverkar sjutton konstnärer från fyra länder, förutom Sverige, från Finland, Tyskland och Irland.

Resten av texten finns nu att läsa på Kulturnätverket Kultur 1, Magasin1 (http://www.magasinett.net/2015/08/ett-stycke-tid-avesta-art-2015-av-anita-elgerot). Titta gärna in där.

Och framför allt. Ta en tur till Avesta och Avesta Art. Utställningen pågår ytterligare några veckor till den 13 september. Se den!

tomas-nordberg-3-1995

Avesta Art 2014

augusti 18, 2014

Sommartid drar jag gärna upp till Avesta i södra Dalarna och besöker mina vänner konstnären Lena Berggren med familj. Tillsammans kan vi då inte låta bli att besöka det gamla nedlagda järnverket Verket med sina grönskimrande väggar av slaggsten där de stora ugnarna fortfarande står kvar. Varje år visas i denna fantastiska miljö en internationell utställning med samtidskonst, Avesta Art.

Där finns också verk från några av tidigare års konstnärer, som nu tillhör de permanenta samlingarna. En av mina favoriter är Tomas Nordbergs verk ”Ett stycke tid” (1995). I den kan jag se elden som en gång brann i Verket. En eld som i dagarna spridit sig till skogarna i Bergslagen – och till världen. En annan stor favorit är Kjell Engmans installationen ”Vita frun” (2006). Jag ser vid varje besök fram emot att gå omkring bland de fantastiska glasskulpturerna och låta mig fångas av det meditativa ljus- och ljudspelet. Ett verk som knyter an till järnverkets sägner samtidigt som det är helt tidlöst.

Årets upplaga av Avesta Art är klart sevärd. Den bjuder på mäktiga scenerier som väcker en rad tankar och känslor, men också manar till stillhet och eftertanke.

På Magasin 1 finns min text om konsten i årets Avesta Art .

Utställningen pågår till den 7 september. Se den!

Vernissagekort2014

Tomas Nordberg:

tomas-nordberg

Kjell Engman:

kjell-engman

Förnuft och Känsla tycks ha varit ett tema under året. På TV har man visat en serie filmer baserade på Jane Austens böcker bl.a. ”Förnuft och Känsla”. DN har haft en artikelserie på samma tema. Det finns säkert fler exempel. Så under sommaren besökte jag Verket i Avesta för att kolla in och kanske bli förförd av Avesta Arts version av ”Förnuft och Känsla”.

Avesta Art arrangeras sedan 1995 av Avesta kommun. Utställningen visas i det gamla järnverket Verket som är väl värt ett besök i sig. Det är en fantastisk byggnad och ett spännande stycke industrihistoria som sommartid möter samtidskonsten i den numera årliga Avesta Art. Själv upptäckte jag Avesta Art 2006 ditlockad av konstnären Lena Berggren med familj. Jag blev helt tagen av det vackra gamla järnbruket i Avesta med sina fantastiska utställningar, en upplevelse som talar till alla sinnen. Så nu är jag tillbaka varje sommar.

Bland pressrösterna (t.ex. här, här, här, här) om Avesta Art 2012 väljer jag några ord ur Björn Wimans (DN:s kulturchef ) krönika: ”Avesta Art är en blandning av svensk industrihistoria och modern konstutställning som drabbar in på bara kroppen…. Den som inte svänger av riksväg 70 i sommar och besöker Avesta Art missar en väsentlig bild av Sverige, som det var och som det är”.

Det var ord och inga visor. Ändå kunde jag inte låta bli att fråga mig om de lyckats göra det i år igen, skapa en utställning som ger just den där sköna blandningen av Förnuft och Känsla.

I årets upplaga av Avesta Art har man bjudit in sexton konstnärer från olika länder för att visa verk utifrån temat ”Förnuft och Känsla”. Sexton konstnärer med helt olika uttryckssätt i Verkets speciella miljö. I Verket finns inte galleriernas traditionellt vita väggar, utan konsten får interagera med det gamla järnverkets rum av grönskimrande slaggstenar, med roströd metall och kraftiga träbjälkar. Liksom förra året hade man även bjudit in en filmskapare och en skapare av konst för barn.

I katalogtexten för Avesta Art 2012 läser jag: ”Förnuft och Känsla är tillgångar som vi människor tillskriver oss själva. Två tentakler som gör att vi kan navigera i tillvaron – relatera till vårt eget jag och andra människor, till natur och världsallt, till all den verksamhet som vi människor åstadkommer. Begreppen utmålas ofta som motsatser. Ibland lyfts de fram som signum för det mänskliga – det som skiljer oss från andra arter på planeten Tellus.”

Johnny Boy Eriksson har på plats byggt upp ett storslaget verk helt i brun packtape. Verket är byggt runt de trästrukturer som fanns på plats. Mannen och kvinnan sitter som fastklistrade i väggen av rosor, de tycks ha förlorat både viljan och förmågan att ta sig loss. De är omgivna av höga träd vars långa rötter sträcker sig mot besökarna. Människorna och naturen, rosorna och träden sitter fast i varandra, är ett. Mitt i detta kvävande bruna landskap finns en vit figur. Man ser bara hans huvud och ena armen som sträcks mot besökaren. Han försöker ta sig fri, bryta sig loss. Han får stå för motståndet, för hoppet och för alla möjligheter.

Bredvid finns rummet med det jag kallar konst för barn. I år visas Inger och Lasse Sandbergs underbara och egensinniga barnboksvärld med böcker, film och föremål. Vi får möta Lilla Spöket Laban, Lilla Anna och Långa Farbrorn, Tummen. Älskade figurer som när de först kom var del i en helt ny slags barnbok. Underbara bilder och berättelser som klart försvarar sin plats i årets Avesta Art.

Man visar några filmer av Johannes Nyholm bl.a. den uppmärksammade ”Las Palmas” där han filmade sin då 1-2-åriga dotter. Filmen belönades med en Guldbagge.

Under Lennart Rodhes verk ”Avestaström” kan man se den finländske konstnären Topi Ruotsalainens fantastiska verk. I sina fotorealistiska målningar skildrar han den enskilda människans förhållande till gruppen och vice versa. Det är vardagliga situationer som alla kan känna igen sig i. Det är lätt att spegla sig i hans verk, att växelvis identifiera sig med en i gruppen eller med den som är utanför. Hans verk är djupt medmänskliga och existentiella.

Den italienske konstnären Giacomo Costa arbetar med fotografi. Han omformar bilderna digitalt, förstorar upp dem och trycker dem på stora dukar som är uppspända som segel på rörställningar. Motiven är civilisationens undergång med ruiner, ödslighet. Samtidigt ger bilderna inget kusligt eller mörkt intryck. Mitt bland ruinerna vibrerar det av liv, av nya möjligheter. De mycket vackra bilderna talar mer om transformation till något nytt, till något annat, än om alltings slut i den stora undergången.

Lena och Andreas Johansson har tillsammans arbetat med en installation i mixed media, olja, papper, lim. De har byggt upp kulisser till en låtsasvärld med porträtt av människor som mest tycks höra hemma i en värld där allt är yta och man inte riktigt kan avgöra vad som är verkligt.

Liknande associationer ger Cassandra Rhodins porträtt av poserande människor och djur. Bildsviten ”Animal Planet” är fint gjort i Art déco-inspirerad stil. Motiven för tankarna till hennes bakgrund, att hon kommer från en cirkussläkt.

Vanna Bowles. ”Bush Stories” fascineras även hon av ytlighet och de fasader människor värnar om.

Här och där i Verket, på de mest oväntade ställen hittar man Pontus Ersbackens skulpturer i olika material. Han låter plats och skulptur interagera, och lägger till ytterligare en dimension skuggan genom sin sinnrika belysning. De ofta fritt hängande skulpturerna och deras skuggor fungerar på ett fascinerande sätt som helheter. De rör sig stilla när man passerar förbi. Jag kommer på mig själv med att spana in i Verkets skrymslen och vrår för att inte missa någon av hans skulpturer.

Achilleas Kentonis och Maria Papacharalambous från Cypern har tillsammans gjort en större installation i mixed media. I mitten står ett lågt runt podium täckt av vit duk. På duken visas film, som betraktaren kan se från olika håll genom att gå runt podiet. Runt detta finns flera textila verk och skulpturer i olika material, bl.a. finns ett antal sovkuddar dekorerade på olika sätt. Titeln är ”Sensitive Sensitivity”. Det är ett djupt existentiellt verk som griper tag. Ett försök att utforska de ogripbara mellanrummen mellan dröm och vakenhet, mellan fantasi och verklighet. Ett utforskande av vad som kan hända när vi försöker fånga våra drömmar och önskningar, balansen ruckas, och nya möjligheter kan frigöras. Det är ett verk som berör på djupet med sitt användande av vardagliga föremål och material, sin ovanliga uppbyggnad, innehåll och mångsidighet.

Henry Grahn Hermunen var även med i förra årets Avesta Art med verket ”Livets Flod” i foto på glas. I år återkommer han med samma verk, men denna gång har han utökat med ytterligare två bilder. De vackra naturfotografierna i lager på lager på glas visas fritt hängande sida vid sida. Samtidigt projiceras de på golvet nedanför. Naturbilderna och deras reflexioner rör sig fram och tillbaka i mellanrummet mellan naturen och vår uppfattning av den, mellan verkligheten och oss själva, prövar var gränserna går här och nu.

Matti Kalkamo är född i Finland. På Avesta Art visar han två skulpturgrupper. ”Destination Salvation” visar människor på kyrkbänkar. Ansiktena, som belyses ett och ett i slumpmässig ordning, är i blank aluminium. Kropparna är omsvepta av mörka tygstycken. Allt är i naturlig storlek. Det är mäktigt, känns som man är del av andakten. På väggen bredvid sitter hans andra verk: ”Armfull of preparation”, där utsträckta armar bär fång av grenar. Poetiskt, skirt och vackert och samtidigt jordnära.

Mikael Ericssons verk ”Myrnebulosan” är en installation med video, UV-skulptur, ljus och ljud, som finns i ett 200 kvm stort rum med rundade väggar. Man känner sig som om man befinner sig ute i universum. Det finns en stor himlakropp med olika delar som lossnar och far över himlen på oväntade sätt. Och så myrorna som på myrors vis ständigt är i rörelse, flitigt jobbar på, bygger en maskin. Man är helt innesluten i konstnärens universum dels rent fysiskt genom att vara i rummet, dels mentalt och perceptuellt, men det är ett okänt universum. Det ser ut som en lek, men en lek som kamouflerar något annat, något som handlar om vår egen existens, vår framtid.

Guangjuan Zhang. Född i Kina, men bor och verkar i Sverige. Hon visar två verk. Den ena är som av nät, visar en jättes hand som välkomnar en besökaren formad som ett huvud. Skulpturen är av trä och lyser röd av UV-färg. Den förändras när man går runt den, ändrar uttryck. Mest förtjust är jag dock i det andra verket ”Degree Zero” skulpturer i varmlaminerad aluminiumplåt. Ett antal kvinnofigurer är delvis utskurna ur den vita plåten. Det ser ut som om de själva är på väg att frigöra sig . Vissa lyckas mer, andra är i sin början. Genom belysningen uppstår mörka skuggfigurer som tycks samspela med de vita plåtfigurerna. De samspelar, ibland kämpar de med varandra, ibland tycks de följas åt. De vita och mörka figurerna är på samma gång ett och separata, ibland bara sammanlänkade med sina händer. Djupt fascinerande bilder av vår egen identitet, våra relationer, våra liv.

I Avesta Art har man lyckats på ett imponerande sätt blanda och ge olika vinklar och ingångar till Förnuft och Känsla.

Men enbart förnuftet då? Har inte det blivit tillfredsställt av konsten så kan man titta runt i Verkets övriga interaktiva utställningar med historia, naturvetenskap, eller varför inte göra lite musik med skrotinstrument.

Innan jag lämnar Verket och Avesta Art så går jag och ser på ”de gamla godingarna” i de permanenta samlingarna. Till dem hör framför allt Kjell Engmans installation i glas ”Vita frun”. Även Tomas Nordbergs ”Ett stycke tid” växer i mina ögon för varje besök, liksom Lennart Rodhes ”Avestaström”.

Avesta Art visas t.o.m. söndag den 9 september. På lördag kväll firar man traditionsenligt sista natten med konsten med musik, mingel, eldshow & halmskulpturer.

För den som har missat årets Avesta Art och inte har möjlighet att åka dit i helgen så finns den fina utställningskatalogen att ladda ner från Verkets/Avesta Arts hemsida. Gör det och missa inte att också planera in en tripp till Avesta nästa sommar.

Foton Anita Elgerot

Just nu kan man på Galleri Thesaeus i Stockholm (vid Hornsgatspuckeln) se utställningen ”The Contemporary Walk” med målningar och installationer av konstnären Nisha S Sandhu. Utställningen invigdes i lördags av Indiske ambassadören Ashok Sajjanhar. Närvarande var också Iraks kulturråd Batool Al-Moussawi.

Nisha S Sandhu är född i Indien, men bor nu och verkar i Stockholm. Hon fick sin konstutbildning (M.A.) i teckning, måleri, freskomåleri och grafik vid Banasthali Vidyapith (Deemed University) i Indien. Hon har deltagit i ett flertal utställningar. Det här är hennes första separatutställning i Sverige. Jag har tidigare bara sett enstaka verk av Nisha, så jag var förväntansfull när vernissageinbjudan kom. Och jag blev inte besviken.

Nisha målar huvudsakligen i akryl på duk. På utställningen visade hon förutom målningar och installationer också några tryck, teckningar och pasteller.

I sin konst intresserar sig Nisha för existentiella frågor om Naturen, om livet. Hon försöker fånga spänningarna mellan de positiva och de negativa aspekterna av Naturen och Moder Jord, mellan de skapande, uppbyggande och de destruktiva, nedbrytande krafterna. Frågor om liv och död, om början och slut.

Nisha utgår från naturen, från landskap och stadsmiljöer. Hon abstraherar, löser upp dem bit för bit ända ner till molekylnivå. I sina kompositioner arbetar hon ofta med cirkelformer delvis upplösta i punkter. Punkter finns på olika nivåer i hennes målningar från cirkelformer i kompositionernas grundstruktur genom de olika lagren upp till ytan, där punkterna kan ligga som droppar över landskapen.

Detta arbetssätt att medvetet arbeta med punkter för in rörelse i målningarna. Det ger dem djup och en textur som tycks göra hennes verk tredimensionella.

Nisha närmar sig samma problematik på ett lite annat sätt genom sina installationer. Här går hon ett steg längre. Hon låter bli att spänna upp sina målningar. I stället hänger hon upp vissa av dem direkt i dukens ena hörn, andra rullar hon ihop till koner och hänger upp.

Några av dessa verk, de större, låter hon inta hörnen, där de får hänga majestätiskt, vackra med sina abstrakta mönster. Bredvid sitter små tryck av bilderna så man kan se motivet i sin helhet.

I ett annat rum finns en mängd små koner uppsatta på väggar, golv och tak. De är alla olika, individuella i lite olika storlekar, alla lika vackra. Var och en av dem ser ut som de är på väg. De tycks ta sig fram på sitt sätt, välja sin egen väg över golvet, taket, väggarna på väg mot fönstret, ut mot ljuset. Denna fantastiska installation ”The Contemporary Walk” har givit hela utställningen sitt namn.

Nishas verk är komplexa. De utstrålar mycket energi och rörelse samtidigt som de har en lågmäld ton av inre stillhet, som livet självt. Hennes val av färger i respektive verk följer detta. Framför allt i Nishas senare målningar syns mer harmoni mellan det inre och det yttre, mellan det individuella och naturen.

”The Contemporary Walk”, både titel och konstverk, är tänkvärd. För mig handlar det om allas vår personliga väg genom världen. Om att gå, att inte blint rusa med i dagens tempo, utan att gå med öppna ögon, betrakta, reflektera och aktivt förhålla oss till det vi ser, till livet i sin helhet.

Hoppas vi snart få se mer av Nisha S Sandhus konst. Utställningen på Galleri Thesaeus håller på till torsdag 31 maj. Missa inte att möta ett unikt och berörande konstnärskap.