UN International Day of Non-Violence on October 2 (http://www.un.org/en/events/nonviolenceday).

You can see the “Non-Violence” (or “Knotted Gun”) sculpture by Swedish artist Carl Fredrik Reuterswärd for instance outside UN building in New York and here in Stockholm, Sweden.

The sculpture in Sweden was covered in flowers after the terrorist attack in Stockholm on April 7 2017.

reutersward-non-violencereutersward-non-violence-sergel-7apr2017

Annonser

Förnuft och Känsla tycks ha varit ett tema under året. På TV har man visat en serie filmer baserade på Jane Austens böcker bl.a. ”Förnuft och Känsla”. DN har haft en artikelserie på samma tema. Det finns säkert fler exempel. Så under sommaren besökte jag Verket i Avesta för att kolla in och kanske bli förförd av Avesta Arts version av ”Förnuft och Känsla”.

Avesta Art arrangeras sedan 1995 av Avesta kommun. Utställningen visas i det gamla järnverket Verket som är väl värt ett besök i sig. Det är en fantastisk byggnad och ett spännande stycke industrihistoria som sommartid möter samtidskonsten i den numera årliga Avesta Art. Själv upptäckte jag Avesta Art 2006 ditlockad av konstnären Lena Berggren med familj. Jag blev helt tagen av det vackra gamla järnbruket i Avesta med sina fantastiska utställningar, en upplevelse som talar till alla sinnen. Så nu är jag tillbaka varje sommar.

Bland pressrösterna (t.ex. här, här, här, här) om Avesta Art 2012 väljer jag några ord ur Björn Wimans (DN:s kulturchef ) krönika: ”Avesta Art är en blandning av svensk industrihistoria och modern konstutställning som drabbar in på bara kroppen…. Den som inte svänger av riksväg 70 i sommar och besöker Avesta Art missar en väsentlig bild av Sverige, som det var och som det är”.

Det var ord och inga visor. Ändå kunde jag inte låta bli att fråga mig om de lyckats göra det i år igen, skapa en utställning som ger just den där sköna blandningen av Förnuft och Känsla.

I årets upplaga av Avesta Art har man bjudit in sexton konstnärer från olika länder för att visa verk utifrån temat ”Förnuft och Känsla”. Sexton konstnärer med helt olika uttryckssätt i Verkets speciella miljö. I Verket finns inte galleriernas traditionellt vita väggar, utan konsten får interagera med det gamla järnverkets rum av grönskimrande slaggstenar, med roströd metall och kraftiga träbjälkar. Liksom förra året hade man även bjudit in en filmskapare och en skapare av konst för barn.

I katalogtexten för Avesta Art 2012 läser jag: ”Förnuft och Känsla är tillgångar som vi människor tillskriver oss själva. Två tentakler som gör att vi kan navigera i tillvaron – relatera till vårt eget jag och andra människor, till natur och världsallt, till all den verksamhet som vi människor åstadkommer. Begreppen utmålas ofta som motsatser. Ibland lyfts de fram som signum för det mänskliga – det som skiljer oss från andra arter på planeten Tellus.”

Johnny Boy Eriksson har på plats byggt upp ett storslaget verk helt i brun packtape. Verket är byggt runt de trästrukturer som fanns på plats. Mannen och kvinnan sitter som fastklistrade i väggen av rosor, de tycks ha förlorat både viljan och förmågan att ta sig loss. De är omgivna av höga träd vars långa rötter sträcker sig mot besökarna. Människorna och naturen, rosorna och träden sitter fast i varandra, är ett. Mitt i detta kvävande bruna landskap finns en vit figur. Man ser bara hans huvud och ena armen som sträcks mot besökaren. Han försöker ta sig fri, bryta sig loss. Han får stå för motståndet, för hoppet och för alla möjligheter.

Bredvid finns rummet med det jag kallar konst för barn. I år visas Inger och Lasse Sandbergs underbara och egensinniga barnboksvärld med böcker, film och föremål. Vi får möta Lilla Spöket Laban, Lilla Anna och Långa Farbrorn, Tummen. Älskade figurer som när de först kom var del i en helt ny slags barnbok. Underbara bilder och berättelser som klart försvarar sin plats i årets Avesta Art.

Man visar några filmer av Johannes Nyholm bl.a. den uppmärksammade ”Las Palmas” där han filmade sin då 1-2-åriga dotter. Filmen belönades med en Guldbagge.

Under Lennart Rodhes verk ”Avestaström” kan man se den finländske konstnären Topi Ruotsalainens fantastiska verk. I sina fotorealistiska målningar skildrar han den enskilda människans förhållande till gruppen och vice versa. Det är vardagliga situationer som alla kan känna igen sig i. Det är lätt att spegla sig i hans verk, att växelvis identifiera sig med en i gruppen eller med den som är utanför. Hans verk är djupt medmänskliga och existentiella.

Den italienske konstnären Giacomo Costa arbetar med fotografi. Han omformar bilderna digitalt, förstorar upp dem och trycker dem på stora dukar som är uppspända som segel på rörställningar. Motiven är civilisationens undergång med ruiner, ödslighet. Samtidigt ger bilderna inget kusligt eller mörkt intryck. Mitt bland ruinerna vibrerar det av liv, av nya möjligheter. De mycket vackra bilderna talar mer om transformation till något nytt, till något annat, än om alltings slut i den stora undergången.

Lena och Andreas Johansson har tillsammans arbetat med en installation i mixed media, olja, papper, lim. De har byggt upp kulisser till en låtsasvärld med porträtt av människor som mest tycks höra hemma i en värld där allt är yta och man inte riktigt kan avgöra vad som är verkligt.

Liknande associationer ger Cassandra Rhodins porträtt av poserande människor och djur. Bildsviten ”Animal Planet” är fint gjort i Art déco-inspirerad stil. Motiven för tankarna till hennes bakgrund, att hon kommer från en cirkussläkt.

Vanna Bowles. ”Bush Stories” fascineras även hon av ytlighet och de fasader människor värnar om.

Här och där i Verket, på de mest oväntade ställen hittar man Pontus Ersbackens skulpturer i olika material. Han låter plats och skulptur interagera, och lägger till ytterligare en dimension skuggan genom sin sinnrika belysning. De ofta fritt hängande skulpturerna och deras skuggor fungerar på ett fascinerande sätt som helheter. De rör sig stilla när man passerar förbi. Jag kommer på mig själv med att spana in i Verkets skrymslen och vrår för att inte missa någon av hans skulpturer.

Achilleas Kentonis och Maria Papacharalambous från Cypern har tillsammans gjort en större installation i mixed media. I mitten står ett lågt runt podium täckt av vit duk. På duken visas film, som betraktaren kan se från olika håll genom att gå runt podiet. Runt detta finns flera textila verk och skulpturer i olika material, bl.a. finns ett antal sovkuddar dekorerade på olika sätt. Titeln är ”Sensitive Sensitivity”. Det är ett djupt existentiellt verk som griper tag. Ett försök att utforska de ogripbara mellanrummen mellan dröm och vakenhet, mellan fantasi och verklighet. Ett utforskande av vad som kan hända när vi försöker fånga våra drömmar och önskningar, balansen ruckas, och nya möjligheter kan frigöras. Det är ett verk som berör på djupet med sitt användande av vardagliga föremål och material, sin ovanliga uppbyggnad, innehåll och mångsidighet.

Henry Grahn Hermunen var även med i förra årets Avesta Art med verket ”Livets Flod” i foto på glas. I år återkommer han med samma verk, men denna gång har han utökat med ytterligare två bilder. De vackra naturfotografierna i lager på lager på glas visas fritt hängande sida vid sida. Samtidigt projiceras de på golvet nedanför. Naturbilderna och deras reflexioner rör sig fram och tillbaka i mellanrummet mellan naturen och vår uppfattning av den, mellan verkligheten och oss själva, prövar var gränserna går här och nu.

Matti Kalkamo är född i Finland. På Avesta Art visar han två skulpturgrupper. ”Destination Salvation” visar människor på kyrkbänkar. Ansiktena, som belyses ett och ett i slumpmässig ordning, är i blank aluminium. Kropparna är omsvepta av mörka tygstycken. Allt är i naturlig storlek. Det är mäktigt, känns som man är del av andakten. På väggen bredvid sitter hans andra verk: ”Armfull of preparation”, där utsträckta armar bär fång av grenar. Poetiskt, skirt och vackert och samtidigt jordnära.

Mikael Ericssons verk ”Myrnebulosan” är en installation med video, UV-skulptur, ljus och ljud, som finns i ett 200 kvm stort rum med rundade väggar. Man känner sig som om man befinner sig ute i universum. Det finns en stor himlakropp med olika delar som lossnar och far över himlen på oväntade sätt. Och så myrorna som på myrors vis ständigt är i rörelse, flitigt jobbar på, bygger en maskin. Man är helt innesluten i konstnärens universum dels rent fysiskt genom att vara i rummet, dels mentalt och perceptuellt, men det är ett okänt universum. Det ser ut som en lek, men en lek som kamouflerar något annat, något som handlar om vår egen existens, vår framtid.

Guangjuan Zhang. Född i Kina, men bor och verkar i Sverige. Hon visar två verk. Den ena är som av nät, visar en jättes hand som välkomnar en besökaren formad som ett huvud. Skulpturen är av trä och lyser röd av UV-färg. Den förändras när man går runt den, ändrar uttryck. Mest förtjust är jag dock i det andra verket ”Degree Zero” skulpturer i varmlaminerad aluminiumplåt. Ett antal kvinnofigurer är delvis utskurna ur den vita plåten. Det ser ut som om de själva är på väg att frigöra sig . Vissa lyckas mer, andra är i sin början. Genom belysningen uppstår mörka skuggfigurer som tycks samspela med de vita plåtfigurerna. De samspelar, ibland kämpar de med varandra, ibland tycks de följas åt. De vita och mörka figurerna är på samma gång ett och separata, ibland bara sammanlänkade med sina händer. Djupt fascinerande bilder av vår egen identitet, våra relationer, våra liv.

I Avesta Art har man lyckats på ett imponerande sätt blanda och ge olika vinklar och ingångar till Förnuft och Känsla.

Men enbart förnuftet då? Har inte det blivit tillfredsställt av konsten så kan man titta runt i Verkets övriga interaktiva utställningar med historia, naturvetenskap, eller varför inte göra lite musik med skrotinstrument.

Innan jag lämnar Verket och Avesta Art så går jag och ser på ”de gamla godingarna” i de permanenta samlingarna. Till dem hör framför allt Kjell Engmans installation i glas ”Vita frun”. Även Tomas Nordbergs ”Ett stycke tid” växer i mina ögon för varje besök, liksom Lennart Rodhes ”Avestaström”.

Avesta Art visas t.o.m. söndag den 9 september. På lördag kväll firar man traditionsenligt sista natten med konsten med musik, mingel, eldshow & halmskulpturer.

För den som har missat årets Avesta Art och inte har möjlighet att åka dit i helgen så finns den fina utställningskatalogen att ladda ner från Verkets/Avesta Arts hemsida. Gör det och missa inte att också planera in en tripp till Avesta nästa sommar.

Foton Anita Elgerot

Tillsammans med en grupp svenska konstnärer fick jag möjlighet att resa till Indien för att delta i ett TellusArt-projekt. TellusArt är en organisation som ”genom konsten vill belysa ämnen som berör och kräver mänsklighetens uppmärksamhet och engagemang för att kunna lösas”. En organisation som tror på konstens kraft och möjligheter att påverka, att kunna göra skillnad.

Det här delprojektet fokuserade på barns och ungdomars funderingar kring miljö, natur och global uppvärmning och hur de uttrycker dem i teckningar och målningar. Fantastiska verk gjorda av barn och ungdom från Sverige, Indien, Pakistan, Afghanistan, Nepal, Bangladesh och Sri Lanka hade samlats in och visades nu på prestigefyllda Indira Gandhi National Centre for Arts i New Delhi, Indien. Under resan träffade vi också och samtalade med indiska barn, ungdomar och konststuderanden medan de målade på detta tema.

Projektet bestod även i att sammanföra svenska och indiska konstnärer. Vi ställde ut tillsammans på några av Indiens finaste och mest prestigefyllda gallerier bl.a. Indira Gandhi National Centre for Arts i New Delhi och Chandigarh Museum and Art Gallery i Chandigarh. Vi umgicks, utbytte tankar och erfarenheter och målade tillsammans i inspirerande workshops. Nya vänskapsband knöts.

Så upplevde vi bit för bit olika delar, olika sidor av Indien. Vi landade först i New Delhi, huvudstaden med fler invånare än hela Sverige. Vi färdades i den myllrande täta trafiken i trängseln av bilar, bussar, trehjulingar och motorcyklar med tutande signalhorn. Genom smoggen, med stora ögon såg vi på korna och hundarna som obekymrade tog sin plats i gatubilden. Lät sinnena fyllas av alla färger på husen, de dekorerade lastbilarna och kvinnornas vackra kläder. Drack chai-te, åt den kryddstarka maten och kände dofterna. Upplevde tystnaden och stillheten i templen. Jag förundrades över den harmoni som överallt tycktes finnas mitt i värsta kaoset.

Vi färdades längs vägarna, genom städer och byar, såg förutom lastbilar och traktorer, vagnar dragna av oxar, kameler, hästar eller mulor. Vi såg vackert dekorerade elefanter. Där fanns apor, kor och bufflar, såväl bundna som fria och lösgående. Och så flockarna av hundar som tycktes leva separat från människorna, utan minsta intresse av dem.

Vi for norrut till Chandigarh, den nya staden som skapades av den franske arkitekten Le Corbusier. Den invigdes officiellt 1953 som Punjabs, och senare även Haryanas, nya huvudstad. En stad som, i kontrast till Delhi, från början byggdes upp i ett strikt rutnät av snörräta gator och delades upp i sektorer. Staden har inte tillåtits att svälla ut organiskt utan den strikta formen har bibehållits när staden växer. I staden finns en otrolig stenträdgård med fantastiska skulpturer, grottor och vattenfall. Den är byggd av återvunnet material som t.ex. betongbitar från byggarbetsplatser, uttjänta elkontakter och trasiga färgrika armband. Staden har även anlagt en vacker rosenträdgård och en stor konstgjord sjö med vackra strandpromenader.

Längs smala svindlande serpentinvägar färdades vi en bit upp i Himalaya. På 1700 meters höjd i Dharampur, Solan hade vi återigen utställning och målade i workshop. En fantastisk miljö med underbara vyer.

Under de 17 dagarna i Indien såg jag märkliga platser, besökte tempel av olika slag och fick del av Indiens rika skatter av berättelser, av sagor och myter. Jag charmades av vänligheten och den översvallande gästfriheten. Jag fick ofta frågan hur det kom sig att jag har ett indiskt förnamn. Tydligen är Anita lika vanligt i Indien som i Sverige.

Jag har varit i Indien. En fantastisk upplevelse som öppnat upp nya dörrar i mitt inre. Snön låg vit när jag kom hem. Kontrasten är stor. Kroppsligen är jag hemma igen, men mitt inre är delvis fortfarande kvar. När jag helt har landat är det dags att ta fram en duk, fatta penseln och lägga upp färg. Det skall bli spännande se vad som nu kommer fram på duken.

1-delhi-grupp1

2-delhi-trafik

3-invigning-utst

4-jag-utst

4a-jag-utst-3

5-workshop-ch

6-mat

7-agra-1

8-agra-2

9-trad

10-jag-malar-dehli

Är hemma igen efter det stora äventyret. Nå, blev det då det stora äventyr jag planerat och hoppats på? Visst blev det så och mycket mer därtill.

Så många spännande och intressanta möten med olika människor, med konstnärer och författare. Så många nya miljöer med nya dofter och ljud och med annat ljus.

Jag har ätit allt från jordnötssmör, lönnsirap till mexikanska rätter med bönor och pepparfrukter.

Äventyret började med en treveckors solo-utställning i Montreal, Kanada. Det till stora delar franska Montreal med sin goda franska mat, sin spännande arkitektur och sina intressanta konstutställningar. Bl.a. såg jag en spännande utställning med (såväl traditionell som nutida) konst och foto från Kuba. På stora konstmuseet hade man en fantastisk utställning med modedesignern Yves Saint-Laurents kreationer.

Montreal: kvarteren där husen byggts med trapporna på utsidan.

Efter en vecka for jag till Vermont, USA, till Vermonts vackra natur, till stillheten och grönskan i dalgångarna mellan de höga fortfarande snöklädda bergstopparna. I dalen slog just syrenerna ut i blom. Jag for till Vermonts Studio Center för att måla i två veckor, till ett center för konstnärer och författare. Vi var 54st. Verksamheten var upplagt så att man endast sov, åt, samtalade, promenerade förutom att måla, skulptera eller skriva. Grundtanken var att man skulle få arbetsro från vardagens alla krav, så allt praktiskt var ordnat. Vistelsen där gav oerhört mycket stimulans och stora möjligheter till växande och utveckling i den kreativa miljön.

Vermont: vid min atelje

Under mitt stora äventyr jag har också turistat. Åkt runt i amerikanska konstnärsvänners sällskap, upplevt städer och olika delstaters storslagna natur. Överallt besökt fantastiska ateljéer, gallerier och konstmuseer.

Starkaste minnet från dagarna i storstaden Chicago är en båttur längs Chicagofloden med en arkitektkunnig guide som levande berättade om skyskraporna och dess historia. Så klart kunde jag inte heller låta bli att ta mig till stadens badstrand vid Lake Michigan, bada fötterna och ta med mig lite sand hem.

Las Vegas badande i neonljus mitt ute i Nevadaöknen var fascinerande. Mängden av människor. Casinon. Kopiorna av klassiska skulpturer och byggnader. Ljuden från alla spelmaskiner.

Såg enklare casinon efter vägarna. Casinon som tillhör indianreservaten. Casinon som ger möjligheter till jobb, pengar till skolor och sjukvård och hopp om en bättre tillvaro.

Och så naturens egna konstverk. De varmare färgerna på ljuset, på himlen. Färger som förändrades från plats till plats. Bergen, jorden, öknarna som skiftade färg efter vägen. Molnskuggorna som rörde sig efter marken, skapade nya former och fick naturen att oavbrutet ändra färg. De röda bergens formationer i södra Utah – enorma skulpturer ute i ökenlandskapet.

De milsvida slätterna och öknarna med sitt speciella ljus i den dallrande värmen. Plötsliga små virvelstormar med sand som plötsligt rörde sig över vägen. Jag skymtade coyotes och vilda mustanger. Hökar och örnar seglade över våra huvuden. Vi såg flockar av gamar på avstånd, vid vägkanterna korpar.

New Mexico, som var något helt annat med sina traditionella jordfärgade hus i rundade former byggda av bl.a. lera och halm. Under genomresan lyssnade vi i bilradion på Navajoindianernas radiokanal med nyheter på blandad navajo och engelska avbrutet av traditionell musik. Vi besökte Puebloindianerna, såg vackert hantverk i lera, sten och silver. Åt deras goda bröd, nybakat direkt från vackra ugnar utomhus. Besökte i Santa Fe, förutom en rad gallerier, också det mycket fina Georgia O´Keeffe-museet.

Jag hade försökt att inte ha för mycket bagage, men inför hemresan var jag tvungen att köpa en extra resväska till alla tunga konstkataloger och till påsarna med sand som jag samlat efter vägen.

Intrycken faller långsamt på plats, smälter dem successivt. Alla 1400 (!) bilderna i min kamera minner om den månad av konst, av goda stunder med djupa samtal och glada skratt tillsammans med nyfunna och med gamla vänner. De minner om fantastisk konst av olika slag på museer, gallerier och ateljéer, om spännande arkitektur, om storslagen natur och naturens egen konst.

Allt har påverkat mig på djupet. Efter att ha sovit, vilat ut och låtit jetlagen klinga av så blir det dags att sätta penseln till duken och låta intrycken gradvis ta form och färg.

Kommer att återkomma med berättelser och bilder från min utställning i Montreal, från vistelsen i Vermont och från mitt turistande.