Gösta Ekman R.I.P.

april 3, 2017

Regissören, skådespelaren och komikern Gösta Ekman har avlidit, alldeles för tidigt. Han blev 77 år.

Efter att Dramaten gått ut med meddelandet om hans bortgång har det skrivits mycket i tidningar (t.ex. här) och på webben. Där går att läsa om hans långa karriär, hans yrkesskicklighet med dess imponerande bredd från komik till tragik, och om hans berömda far och farfar. Jag tänkte hoppa över det.

I stället vill jag lyfta fram en rad jag läste (Björn Wiman, DN): ”Gösta Ekman förkroppsligade allt som var roligt i livet”. Visst förstod han, som den seriösa yrkesman han var, att skrattet ligger nära gråten, men han valde att ge oss åskådare det som var roligt, att låta oss skratta tillsammans. Inte undra på att han var så firad och folkkär! Tack!

R.I.P. Gösta Ekman

gösta-ekman2 papphammar2

I dagarna har Dramaten, vår traditionsrika nationalscen, fått en ny chef, Marie-Louise Ekman. Hon har en bred erfarenhet inom en rad kreativa, konstnärliga områden som konst, film, teater, TV och musik. Hon har lämnat jobbet som rektor på Konsthögskolan och blivit ny chef på Dramaten, teatern med anor från 1700-talet.

Vid mötena med media har Marie-Louise Ekman tagit emot i sitt nyinredda arbetsrum på Dramaten. Interiören är oväntad, men ser mycket lovande ut. Marie-Louise Ekman har slängt ut de gamla möblerna och inrett rummet som en konstnärsateljé. Ett rum som signalerar utrymme och högt i tak för olika konstnärliga uttryck och frihet från bundenhet till de slags traditioner som är begränsande. Hon har dock behållit ljuset, en enorm ljuskrona i guld samt stolarna nu omklädda i en rosa färg. Rosa i olika nyanser är en färg som går igen såväl i hennes konst som i hennes scenografier. ”Det är roligt att gå in i ett nytt rum och göra det till sitt. Det här är som ett oskrivet blad. Om det var ett minnenas rum, så skall det synas att det nu skall handla om nuet och framtiden.”

Mycket av Dramatens verksamhet är redan planerad, så man kanske inte kommer att märka att det är en ny chef förrän nästa år. För Marie-Louise Ekman är teater skratt och tårar, starka känslor. Personligen önskar jag att få lite mer skratt, och varför inte lite mer av kombinationen teater, musik och dans i dansaren och koreografen Mats Eks anda även på Dramaten.

Jag tror att Marie-Louise Ekman har mycket goda förutsättningar att på Dramaten, med dess scener, dess fantastiska skådespelare och verkstäder, skapa en miljö som är närande för olika kreativa uttryck, för vidareutveckling och för konstnärligt växande.

Mer om Marie-Louise Ekman, hennes bakgrund och karriär finns att läsa i min artikel på Magasin 1 (www.magasinett.net).

1marielouiseekman

2home-at-a-lady-iii3450px-margaretha_krooks_staty3_-_dramaten_gabberz

4ekman2212-det-svenska-tungsinnet

5ekman494_283343b1

Idag den 8 mars är det Internationella Kvinnodagen.

Marie-Louise Ekman har just blivit utsedd till chef för Kungliga Dramatiska Teatern i Stockholm. Marie-Louise Ekman är konstnär, filmare, professor och sedan 1999 rektor för Kungliga Konsthögskolan i Stockholm.

Marie-Louise Ekman har arbetat i flera olika tekniker och medier. Förutom måleri har hon arbetat med skulptur, applikationer, dockskåpsmiljöer, affischer, barnböcker, frimärken, tygdesign m.m. Hon har regisserat såväl film som teater, varit producent, gjort TV-serier och musikvideor samt gjort scenografi och kostym bl.a. på Operan.

Den första av Marie-Louise Ekmans filmer jag såg var ”Hello Baby” (1976). Hon skrev manus till filmen som regisserades av Johan Bergenstråhle och har en fantastisk 70-talistisk scenografi av Carl Johan De Geer. I den starka filmen om en ung kvinnas uppväxt och väg, om tragiska relationer, spelar Marie-Louise Ekman den kvinnliga huvudrollen.

Bredden i Marie-Louise Ekmans konstnärskap kunde man se på hennes retrospektiva utställning på Kulturhuset i Stockholm 1998. Utställningen var en vandringsutställning som visades på sex olika platser i Sverige.
Marie-Louise Ekman var en av dem som redan på 1970-talet förde in ämnen som köksarbete och matkultur i konsten. Hon arbetade gärna i färger som hon kallade ”hud-skärt”, ”deg-gult” och ”lingon- och mjölkfärgen”. I dem gjorde hon bl.a. målningar och applikationer på siden. En del har kallat det pop-naivism.

Förutom hennes pastellfärgade målningar och applikationer, var det dock hennes dockskåpsmiljöer som satte sig mest fast i minnet, lådor i plexiglas med små figurer. Strama inramningar med tragiskt, absurt, ibland rent groteskt innehåll. På utställningen kunde man också köpa och få med sig hem en pin föreställande ett lindat spädbarn som nyfiket betraktar världen och betraktaren.

I de intervjuer som gjorts med Marie-Louise Ekman i samband med att hon utsetts till chef för Dramaten har jag fäst mig vid några av hennes uttalanden.

Om Dramaten: ”Ett kraftfullt hus, här finns starka känslor, olycka, styrka, tårar, ångest, glädje, humor – allt finns här. Även det oförutsägbara finns här, vilket jag tycker är väldigt upphetsande.”

Om den nya uppgiften: ”Min erfarenhet av människor är att de är hundra gånger starkare än de tror. Jag tror det gäller mig med”.
Jag tror att det gäller oss alla.

m-lekman448.jpgm-l-ekman-kulturhuset-rz.jpgm-l-ekman-pin.jpg

Två av vår tids största regissörer och filmskapare Ingmar Bergman och Michelangelo Antonioni har gått ur tiden – de dog t.o.m. samma dag den 30 augusti 2007. De var båda nyskapande i sitt sätt att skildra människan i vår tid och värld. Konstnärskap som banade väg för kommande generationer – om än på olika sätt.

Som ung student var jag storkonsument av film. För en låg avgift kunde man bli medlem av Cinemateket på Gärdet i Stockholm. Filmutbudet var rikt och varierat eftersom det var utformat för filmstuderanden. Man hade temaveckor med olika slags filmer, två filmer per dag. Vilket eldorado! Där såg jag klassikern ”Pansarkryssaren Potemkin” med den berömda scenen med barnvagnen som dramatiskt studsar nerför en lång trappa. Där fanns film med Greta Garbo, Bröderna Marx, westernfilmer, och så filmer av Ingmar Bergman, Antonioni och den franska nya vågen.

Vi var många som drogs till den franska nya vågens filmer där det ständigt tycktes regna, huvudpersonerna ofta låg till sängs, rökte och förde djupa samtal. Efter filmerna satt vi långa nätter, rökte, drack te eller rödvin och pratade om livet.

Vi såg den italienske filmmakaren Antonionis filmer med den undersköna Monica Vitti. Uttrycksfulla, oerhört vackra filmer som tycktes märkligt stillastående med nästan ingen handling eller dialog. Filmer med långa tagningar där yttre miljön spelade huvudrollen och människorna tycktes suddas ut. Människorna vandrade omkring som främlingar, slutna i sig själva och fyllda av vilsenhet och leda. De var på väg bort, bort från varandra, från sammanhang, från samhället.

Vi såg Ingmar Bermans filmer. Åkte i våra inre med Viktor Sjöström i bilen till våra egna smultronställen. Vi såg sommarljuset, havet och kärleken i ”Sommaren med Monika” och kände igen hur, när sommaren övergår i höst och mörkret återkommer, vardagens realiteter också hinner ikapp. Vi fascinerades av Sven Nykvists foto som gjorde filmerna svindlande vackra.

Dödens vitmålade ansikte minns jag än, när jag som ung tonåring såg min första Bergmanfilm: ”Det sjunde inseglet” (1957). Filmen var fylld av religiösa symboler och frågeställningar. ”Det sjunde inseglet” drabbade, men väckte också en längtan att se mer film, film som den av Ingmar Bergman.

Vissa har hävdat att det var Ingmar Bergman som införde dokusåpan i Sverige genom TV-serien ”Scener ur ett äktenskap” (1973). När de visades var tittarsiffrorna var skyhöga, det diskuterades, köerna till äktenskapsrådgivarna ökade dramatiskt. Trettio år senare återkom Bergman med slutet på historien i ”Saraband” (2003), då han lät samma skådespelare – Liv Ullman och Erland Josephson – mötas igen. Det blev också hans sista verk.

Två stora mästerregissörer, skildrare av människan och verkligheten, Ingmar Bergman och Michelangelo Antonioni, har gått ur tiden. Deras verk består och fortsätter att tala till oss.

 

För den som vill läsa mer om Bergman och Antonioni gå gärna in och läs min artikel på Magasin1 (magasinett.net), om ”Två av vår tids största”.

bergman-film.jpgantonioni-film.jpg