I maj deltog jag i en Internationell Konstutställning i Indien på International Roerich Memorial Trust (IRMT), Naggar, Kullu, Himachal Pradesh. 

Det var fantastiskt att vara en av konstnärerna tillsammans med konstnärer från Sverige, Indien, Vietnam och Sydkorea.

Några bilder och press från utställningen. Min målning heter ”At Peace”.

Mina målningar kommer även att visas i slutet av juli i en Internationell Konstutställning i Indien.

 

In May I participated in an International Art Exhibition in India in International Roerich Memorial Trust (IRMT), Naggar, Kullu, Himachal Pradesh.

It was exciting to be one of the artists together with artists from Sweden, India, Vietnam and South Korea.

Some photos and press from the exhibition. My painting is called ”At Peace”.

My paintings will also be shown in July in an International Art Exhibition in India.

press-maj2018 at-peace-utstutst3-maj2018utst-ind-maj2018

Annonser

index400

Idag är det 1 april och också annandag påsk. Det betyder bl.a. att det inte kommer någon papperstidning – inte som aprilskämt utan för att det är helgdag. Däremot finns ju tidningen på nätet, så det är dit jag får ta mig för att leta efter årets aprilskämt. För de har väl inte glömt att hitta på ett sådant mitt i allt påskfirande?

Nu är frukosten avklarad och jag sätter på datorn. Äta frukost vid datorn? Inte jag! Mitt morgontrötta jag skulle säkert lyckas spilla kaffet över datorns mest känsliga delar. Runt min dator finns därför en rejält tilltagen frizon där all dryck är strängt förbjuden, åtminstone före lunch.

Men nu är jag på plats vid datorn, går in på min vanliga dagstidning Dagens Nyheters hemsida. Kollar runt på rubrikerna för att se vad som verkar mest lovande.

Rubriken ”Blå byggnader väger tyngst” fångar genast mitt intresse. Menar de verkligen att färgen på byggnaden påverkar dess fysiska vikt. Men så klart inte. Artikeln handlar om Stockholms stadsmuseums kulturhistoriska klassificeringar där man i sina register märker byggnader med olika färg beroende på deras kulturhistoriska värde. Blå färg väger där tyngst, det motsvarar fordringarna för ”byggnadsminne” i kulturminneslagen.

Så jag går vidare och hittar rubriken ”Någon Lindström har förmodligen målat tavlan”. Där uppges att Stockholms stadsarkiv på Kungsklippan nu visar en mikroutställning med ett 40-tal akvareller av Frans Lindström. Enligt artikeln har man valt att endast visa en akvarell i taget och byter bild varje dag. Det måste väl ändå vara ett aprilskämt att man måste springa där varje dag under mer än en månad för att få se alla. Jag kollar på Stadsarkivets hemsida och upptäcker att det visst inte är ett skämt, utan att de valt att visa akvarellerna så. Det måste göra underverk med besöksstatistiken.

Jag fortsätter leta, läser fler artiklar och hittar till sist rubriken ”Ett steg närmare en osynlighetsmantel”. Där rapporterar journalisten Clas Svahn om forskningen på University of Texas i Austin. Jag citerar: ”Forskargruppen från University of Texas i Austin har konstruerat ett supertunt fisknätsliknande material som sedan virats runt ett rör. Materialet består av koppartejp och polykarbonatfilm som när de sätts samman gör föremålet de placerats runt osynligt. Osynligt för mikrovågsstrålning. Vilket alltså är haken. När forskargruppen belyste materialet – och det bakomliggande föremålet – med mikrovågor på 3,6 GHz så studsade dessa vågor inte tillbaka och föremålet blev med andra ord osynligt.
En av forskarna, professor Andrea Alu, förklarar detta för sajten PhysOrg med att den utsända strålningen och osynlighetsmaterialet tar ut varandra. Och detta ur vilken vinkel man än väljer att betrakta föremål från. Ännu så länge finns ingen mantel som gör det samma i synligt ljus.”

Nu hade jag äntligen hittat mitt aprilskämt – trodde jag – tills jag googlade på professor Andrea Alu och hittade följande lilla film på Youtube (http://www.youtube.com/watch?v=jseHPnqXlPY).

Okey, jag ger upp. Hittade inga aprilskämt i dagens nätupplaga av tidningen. Kanske fanns det inget, kanske har nyhetsflödet numera fått en karaktär som gör att det blivit allt svårare att skilja riktiga nyheter från de fejkade.
Däremot har tidningen satt in en artikel om andra tidningars aprilskämt.

index400

Egentligen är jag inte Lisa, Johanna och Kristina med dem, för jag känner dem inte personligen. Däremot känner jag deras inspirerande verk.

Lisa Larssons underbara adventsbarn har förgyllt mina vintermånader ända sedan de kom in i mitt hem för många år sedan. Nu har det blivit en tradition att ta fram dem i advent, att sätta i ljusen, ibland vita, ibland i guld, ibland röda. Först idag på Luciadagen brukar jag tända ljusen för första gången och se adventsbarnen förvandlas till ett luciatåg. De står framme till långt in i januari.

Johanna Koljonens krönika i DN brukar jag läsa vid frukostbordet. Jag missar den sällan. Den är av det där slaget som både ger leende och eftertanke. Inte sällan följer hennes ord mig under dagen. Dagens krönika har titeln ”Att bringa ljus där mörker råder” och handlar om luciafirandet, men inte bara om det. Den handlar djupare om att betvinga mörkret, att göra världen till en ljusare, bättre och mer kärleksfull värld för alla. I krönikan citerar hon Franciskus bön. Den skrevs redan i början av 1200-talet, men är lika aktuell idag i vår oroliga värld.

”Låt mig bringa kärlek där hatet råder.
Låt mig bringa förståelse där orätt har begåtts.
Låt mig skapa endräkt där oenighet råder.
Låt mig bringa sanning där villfarelse råder.
Låt mig bringa tro där tvivlet råder.
Låt mig bringa hopp där misströstan råder.
Låt mig bringa ljus där mörker råder.
Låt mig bringa glädje där sorgen råder.”

Mitt i allt det vackra och högstämda så behöver jag få balans och landa i den konkreta vardagen. I bokhyllan letar jag fram Kristina Lugns dikter. Jag börjar bläddra och hittar i diktsamlingen ”Hej då, ha det så bra” (2003) följande rader:

”Jag är inte
en schlager.
Jag råkar bara handla
om samma saker.
Jag har en slagdänga
i hjärnskålen.
Jag skrider
som ett luciatåg
mellan sängkläderna.
Jag skiner
som en kristallkrona
i mina inre tomrum”

Bob Dylan har fått det prestigefyllda Pulitzerpriset för ”profound impact on popular music and American culture, marked by lyrical compositions of extraordinary poetic power.”

Bob Dylan är den första rock/folkmusiker som fått Pulitzerpriset för sin musik. Tidigare har priset gått till klassisk musik eller jazz. Läs mer här, här och här.

Bob Dylans texter och musik är fantastiska. De är en mix av traditionell musik, blues och rock´nroll, som framförs på ett mycket personligt sätt.

Bob Dylan har varit en av de artister som jag regelbundet lyssnat på genom åren. Visst har det varit perioder när jag lyssnat mer på annan musik, när jag haft en paus från Dylan och mest gått och tittat på hans skivor i skivhyllan. Men jag har alltid kommit tillbaka lockat av hans fantastiska texter och musik.

Ett av mina absoluta favoritalbum från senare år är ”Modern Times” från 2006. Jag skrev lite om det på min blogg när skivan släpptes. Lyssna gärna på skivan och missa inte artikeln ”The Genius of Bob Dylan” som gjordes av Jonathan Lethem för musiktidningen Rolling Stones precis innan ”Modern Times” släpptes.

Lyssna på Bob Dylans musik och texter och inte minst på hans sätt att framföra dem!

Till minne av Swanberg

april 2, 2008

Författaren och journalisten Lena Katarina Swanberg har på familjesidan i dagens DN skrivit en kärleksfull och vacker text till minne av livskamraten och maken Kjell Swanberg. Titeln lyder ”Min livskamrat är död”. Några rader stannar kvar inom mig. De lyder:

”Livet är ett enda långt bärande och nåden är stunderna när man själv blir buren. De stunderna finns. Alltid. Klart de gör. Det gäller bara att man inte vare sig tvivlar på dem eller tar dem så för givna att man inte ens märker dem.”

lena-kat-sw-1rz.jpg

 

 

Swanberg har avlidit

mars 18, 2008

Kåsören och författaren Kjell Swanberg har avlidit.

Under flera år har hans underfundiga kåserier på DN:s ”Namn & Nytt”-sida glatt mig vid frukostkaffet.

Under rubriken ”Swanberg swamlar på” avhandlade Kjell Swanberg på ett drastiskt och oemotståndligt komiskt sätt de mest skilda ämnen. Hans förmåga att vända och vrida på formuleringar, hans ordlekar var närmast genialiska.

Vi som en gång i tiden läste tidningen MAD (där Swanberg för övrigt tidvis arbetade) och lyssnade på ”Mosebacke Monarki” på radion hittade en själsfrände i Swanberg.

Innan han kom till DN gladde han sina läsare bl.a. med kåserier på SvD:s sida ”Marginalen”. På radion kunde man under1985-1992 njuta av musikprogrammet ”Plattetyder” som han gjorde med producenten och jazzmusikern Bengan Wittström.

För dem som ännu inte hunnit upptäcka och njuta av Swanbergs komiska pärlor, finns några få kåserier från 2003 ännu att läsa i DN:s arkiv. Hittade tyvärr inga senare. För ”Plattetyder” gå in på SR arkiv.

Läs dem, lyssna, unna dig ett leende!

kjell-swanberg-svamlar-pa-2008.jpg